Brainstorm

Det blåser utanför, det riktigt viner i vinden. Jag ligger i den stela, kalla och obekväma sängen på avdelning 67 på kvinnokliniken Sahlgrenska Sjukhuset. Detta stället är ett av de få platser på jorden som jag verkligen hatar. Jag har varit här så många gånger sedan 2004. Det sitter många jobbiga minnen med känslor i väggarna här som jag skjutit framför mig eller som jag valt att blunda för eller lagt vid sidan av på grund av att jag inte orkat bearbeta det. Dessa bubblar upp så fort jag känner lukten som är på sjukhus. Det är viktigt att inte begrava dom där för alltid utan bra att bearbeta dem som går. Varför jag tar upp detta är för att jag nu ska börja gå hos psykolog och prata i början på mars. Jag har inte varit hos en riktig sådan innan. En tid gick jag hos en smärtpsykolog men det vart inte alls så som jag förväntade eller hoppades på. Det var hon som pratade upp den timman och jag som gjorde mycket korta inlägg ibland. Det var inte riktigt vad jag behövde. Nu känner jag en stor lättnad över att äntligen få komma till en riktig psykolog som kan hjälpa mig bearbeta och reda ut saker i mitt liv nu och tidigare händelser.

Det finns mycket att jobba med.
Min uppväxt med en pappa med alkoholmissbruk samt en medberoende mamma. Det är idag svårt att minnas något gott minne alls när jag var liten eller yngre. Det är för min del bara tuffa och ledsamma minnen jag idag minns. Det gör speciellt ont när min pappa som fortfarande kämpar för nykterhet är nykter och börjar berätta historier om vad vi gjort när jag var liten eller yngre och var på jag sitter som ett frågetecken och inser att jag inte har några minnesbilder från händelsen alls. Jag kan sitta och grubbla och anstränga mig för att försöka minnas fina stunder eller händelser med min pappa från när jag vart liten och inte minnas något alls. Det gör så ont i mig för jag vet att min pappa har gjort så mycket roliga saker och gett mig och min syster så många roliga upplevelser som jag idag inte minns alls. Det smärtar så att se foton från dessa tider då det för mig är det enda bevis på att dessa goda och roliga minnen finns och händelserna har hänt mig. Det är så många som lever i en familj med missbruk på något sätt och det är ofta att man skäms över problemet. Det är folksjukdom som tyvärr inte minskar utan som snarare ökar i samhället. Jag är öppen om det som drabbat min familj och jag skäms inte över min pappa. Det är snarare tvärtom, när han är nykter är han min idol i livet. Han har ett oerhört stort hjärta för människor. Han vill hjälpa alla som han möter i sitt liv. Han ger massor av sig själv och sprudlar av kärlek och medkänsla. Hans personlighet berör människor som träffar honom stort och människor fattar gott tycke om honom. Mycket mer än han själv anar eller inser på djupet. Det värsta med min pappas missbruk är att hans självkänsla försvinner. Min pappa tror att folk inte ser honom för den han är, han tror ibland att folk dömer honom lika hårt som han själv gör mot sig själv. Detta att han inte duger eller är en ärlig och hederlig människa. Så ofta ber han om ursäkt för sig själv redan innan folk fått se honom. Det människor jag presenterat min pappa för som till exempel vänner till mig eller sköterskor på sjukhuset när jag varit inlagd berättar ofta för mig att dom gillar min pappa jättemycket. Varje gång berättar jag detta för min pappa, men han har lite svårt för sådan uppmuntran men jag hoppas att det nånstans går in i hans hjärta för det ska han veta. Fina och kärleksfulla medmänniskor ska uppmuntras så dom vet hur mycket människor uppskattar och värderar dom.

Pappa, Padro, Pappi du är en sådan bra förebild för mig och många andra.

Älskar dig


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:KK Sahlgrenska

Inlagd

Då vart jag inlagd, så nu har dom lovat mig smärtlindring så det hoppas jag räcker. Nu väntar en kämpig natt så just nu försöker jag förbereda mig, om d nu går vill säga. Har fått en till spruta nu och hoppas det räcker så. Kriga kriga

Jag blir så ledsen när jag ser mig omkring och inser att jag är här på KK igen, hatar detta ställe. Sen vart d inte bättre av läkaren som skrev in mig. Han var inte helt förstående men jag bet ihop. Det känns alltid tufft att ge sig och åka in men idag när jag tog smärtstillande kom det upp igen, fick inte behålla nåt alls. Så då är det inte lätt att smärtlindra sig själv heller. Denna smärttoppen började i lördags men jag bet ihop och var envis. När min sambo idag sa till mig att jag borde åka in till akuten när jag satt och stöna i soffan så insåg jag för ett ögonblick att han hade rätt. Så nu ligger man här på KK i sal 3 och väntar och ber för att smärtan ska besegras, för jag ska vinna och inte den. Så är det bara.

Godnatt från KK till er,

Nu e det smärtkaos

Ligger på akuten :-(

jag = koma-troll idag

what a week...

jag har kört i drygt 300 km / h hela veckan...idag känns det väldigt tydligt

igår lade jag mig tidigt och somna på momangen, sov länge idag och det var

så skönt att få kunna göra det. Min mage var igår hemsk så det vart nära ett par ggr

att jag nästan fick lägga mig ner på golvet, kunde inte med men det gick bra ändå

härdade ut liksom, så nu idag har jag ingen ork att inte göra någonting förutom sova och vila

smärtan är här idag med, blödningarna med. Så det fortsätter i denna karusell och jag tillåter det

solen skiner ju så fint utanför så nu ska jag ta mig en dusch och klä mig

måste upp till jobbet ändå idag och kolla en sak

sen blir det mys och ro hela dagen och kvällen

snart har vecka 7 passerat och då går vi snart in i vecka 8 = 5 veckor till operation

Jag har ännu inte fått mitt läkarintyg så det får gärna komma nu så jag kan få klart allt sånt

det är så mycket oro och tankar kring allt detta med försäkringskassan och ersättning men jag hoppas att det går bra även denna gång, för än så länge har jag inte haft några problem med dem.

fokus är idag på att försöka kunna njuta av väder och vind och glömma smärtan för en stund

ingenting är omöjligt så ska ge det ett försök. En annan sak som jag ska börja med nu är att gå hos psykolog. Jag fick äntligen ordnat detta så ska till en psykolog den 1 mars för första gången. Det är en sak jag har tänkt på i alla dessa år och som jag velat genomföra. Jag har ju varit hos en smärtpsykolog men det var inte så som jag hade hoppats på. Det klickade inte alls och så var det hon som pratade hela tiden och jag som satt tyst, så ska det inte vara eller??!! Jag har nu detta att sikta på också, ska bli kul och spännande samtidigt vet jag hur tufft det kan vara men det gör ju en gott att få avlasta sina egna axlar och vingar med tankar och funderingar,

jag har mycket att se fram emot nu....så krigar vidare

Over and Out från koma-trollet Madde

Kärlek till er från mig

möte med föreningen och lite tankar

suck stön och skit

dagarna är tuffa men det har gått bra ändå denna veckan. Jag har kämpat på och försökt fokusera bort smärtan. Jag har tagit det lugnt med smärtstillande. Det är verkligen fråg dag till dag nu. I måndags lyckades jag få ner smärtan och passade då på att gå till gymmet för att träna min kropp. Det var som en segerkänsla efteråt. Jag klarade det och det var otroligt länge sedan jag kunde köra slut på mig på det viset.
Somnade verkligen med ett leende på läpparna på måndagskvällen. Sen var det inte lika roligt under tisdagen och igår, fy skjutton. Det var oerhört tufft. Jag jobbade och begav mig igår eftermiddag till månadens möte med Endoemtriosföreningen. Vilken kväll det vart, såå fantastiskt och givande. Det var en del nya medlemmar som jag verkligen beundrade för att dom kom, även om dom inte bodde i Göteborg. Dessa träffar är en boost minst sagt i god riktning. Man delar sina erfarenheter och får en chans att ge andra råd och tips då vi alla som deltar är i olika smärtfaser och sjukdomsfaser. Jag har ju haft min diagnos sedan 2005 så nu har denna karusellen pågått i 7 år, men jag har inget svårt alls för att dela med mig av saker som hänt mig under dessa åren. Är det någon som undrar så hör av er bara :-)

Jag vart ganska berörd av en sak speciellt igår, och det är påminnelsen om att inte låta livet springa förbi utan att man tar tag i saker och reder ut alla sina problem och frågor så tidigt i sin sjukdomsperiod som möjligt. Då började mina tårar komma och jag kände lite sorg för att jag inte orkat kriga mer tidigare men samtidigt måste man också komma ihåg att det är svårt att begära av sig själv att man ska klara av det också när man har tillräckligt mycket annat att tänka på. Det som känns tufft är när man ser tillbaka och minns sina år med smärtorna innan jag fick min diagnos. Jag önskar jag hade tagit tag i saker och ting snabbare men nu är det bara att acceptera läget som det är. Men nu lever jag för dagen och är positiv trots alla mina sjukdomsbesök och operationer. Det är ju operation nummer 15 som är påväg. Det som gör mig stark i detta är att jag har en stark vilja av att få tillbaka mitt liv och få till min livskvalité och därigenom kunna leva livet så som jag vill. Så det som jag siktar på är att få gjort denna kommande operation och då ska jag må bra efter och njuta av varje dag och minut utan smärta....så ska det bli bara !!

Kärlek & Värme från mig till er,

dagens låt - Phil Collins - This must be love

titta vad fin jag fick av min goa svägerska - TACK

Jag fullkomligt älskar den, Tack Fia :-)

lite tankar idag

då är man inne i en smärtfas igen

det är mer än jobbigt att genomlida

som jag alltid säger så får man ta en minut i taget

jag vaknade av smärtorna i morses eller inatt kl 04:30

kunde inte slappna av, somna om eller något alls

villa fly ut ur min egen kropp....tog smärtstillande

och tog med mig min sömniga vovva på morgonpromenad

det var så tyst och skönt ute, inte en människa i sikte

när smärtan kommer är det lätt att drömma iväg till saker

som framkallar oro och ångest. Det är svårt när man inte

kan göra något själv mer än att ta det lugnt och vila kroppen

så allt vart upp och ner idag i stort sett. Ingen skön känsla i kroppen

när man inser att man inte kommer klara att genomföra sitt arbete

man känner sig besegrad av alltsammans, tyvärr även om det inte är över än

det enda som är skönt för mig är värmefilten och kärlek

idag ställde min pålitliga vän Honey vovvan upp som alltid

hon gosar och gör mig på gott humör i alla lägen...nästan ha ha

Hon betyder så mycket för mig, är så tacksam för att hon finns hos mig

Mycket av mina tankar går till när denna operationen är över

vilka saker som jag har att se fram emot, dem är många många :-)

Jag ska ut och resa, först till Italien i Maj och sedan blir det bröllop

hos en av mina barndomsvänner i sommar. Jag är så glad att ha det att sikta på

Sen ska jag och min man komma iväg på resa också, jag längtar till Miami som alltid

Jag kommer ALDRIG få nog av den staden och Floria. Känns som hemma ha ha

men så landar jag tillbaka i mitt nu och inser att det är en bit dit

som tur är man gammal i gemet så man vet att tiden går fort

även om jag önskar just nu att det bara var över och att jag var påväg tillbaka igen

få komma igång på riktigt med träning och allt, då mår jag som bäst

i all smärta och kaos igår så satte jag mig ner och pysslade lite

det är som en läkande effekt på mig, att få skapa och pyssla

har många idéer i mitt huvud, ska bara få tid att genomföra dom

det är ett av mina löften till mig själv, att ta mig tid för det

imorgon är det två av mina vänner som får en överraskning i brevlådan

ska bli kul att få höra deras reaktion...jag tror dom båda blir glada

för vad vore livet utan vänner och familj? Alla ord och tankar som kommer

från andra människor i välmening till mig värmer så mycket inombords

jag är tacksam för alla tankar och böner...jag vet att det hjälper mig

nu åter till värmefilten och gos med min lilla Honey

dagens låt - Beyoncé feat R Kelly - If I were a boy

blickar mot mål

ännu en dag har passerat förbi
jag är nöjd med dagens insats
kom iväg och jobbade och kämpade på med
att fokusera och ha roligt under min arbetsdag
en dag i sänder är det verkligen nu, ibland en timme i taget
nu har jag varit hos min kära läkare förra veckan och
fick besluta om en ny operation, nummer 15 i ordningen
det var cystor som hade invaderat på min högra äggstock
tyvärr hade inte endometriosen lämnat min kropp utan
den fortsatte med sin aggressiva attityd...den vann nu och jag förlorade
så nu är det att sikta in sig på operation under v 12, v 13
hoppas nu bara att klara av dagarna tills dess hemma
utan några sjukhusbesök förhoppningsvis.
Jag lever just nu mycket på vad jag ska göra när jag blir bra igen
köra hojen på mysiga vägar och lyssna på bra musik
vara ute i naturen och fota och röra på mig
ta mig tid för att skapa och vara kreativ - det är magi för mig

jag har kommit till insikt om att det inte kommer
att fungera att orka jobba heltid fram till operationen
och samtidigt tro att man skulle fungera som en människa
så med den insikten har jag bestämt att inte jobba fulla veckor
det kommer inte bli bra för min egen del, jag kommer krascha
PANG är inte välkommet just nu, för jag vill hålla mig igång
och inte stanna upp för att helt gå hem tills operation
jag vet att jag klarar det om jag får en rättvis chans
en rättvis chans som jag kommit fram till är att jobba 80 %
att jobba 4 dagar i veckan och få vila ut helt 3, det är fair play
för just nu är min kropp inte min riktiga, den är olydig och lurig
när jag slappnar av och har som roligast hugger den mig djupt i magen
det får mig att böja mig dubbel av smärta och rädslan bubblar upp

hur ska jag klara detta? är det nu jag borde åka in egentligen?
massa frågor, inga enkla svar tyvärr
smärtan i magen är så intensiv att jag genast blir svag och uppgiven
när den slår till, den bryter ner mig mentalt och fysiskt
min kamp mot detta är långt ifrån över

annars har jag haft en rolig och underbar vecka på jobbet
har varit iväg och träffat andra kollegor i en annan stad
det bjöds på många skratt och berättelser, jag njöt av varje sekund
tack livet för dessa stunder, det är dom jag lutar mig tillbaka och ler åt

i morgon är det vilodag för min del, min kropp skriker efter det
det värker i alla mina leder i hela kroppen och den smärtan är
outhärdlig i och med att jag redan ligger på smärtgränsen för vad jag klarar av
jag ska sova ut och vila mig, ta en timme i taget och försöka ha en skön ledig dag

till eder alla, ge inte upp....en dag då vinner vi över denna sjukdom !!

Stor Styrkekram