jag jobbar först på mitt vanliga arbete
älskar att ha mycket att göra
tiden springer förbi mig fort, fort
åker hem och sätter mig med nästa jobb
det som jag brinner för och lägger massor av tid och engagemang på
min stödgrupp Medsystrar
den fortsätter och den utvecklas framåt
nu är det nästan exakt 2 år sedan som jag
drog igång den och satsade hårt
idag är jag varje dag så glad och tacksam för den
det är så givande att se alla fina medsystrars inlägg
deras fina engagemang och värme för sina medsystrar
vi är alla så olika tjejer, kvinnor och människor
men på många punkter är vi så lika, enade
i krigandet
i kampen
om våra kroppar
för att en dag
vinna över endometriosen
få den att ge vika
för att våra kroppar orkar slå tillbaka
för att en dag få den frid
som infinner sig när man inte längre går med smärta
för smärta förgör så mycket inombords
det är en tung börda som är svår att beskriva
jag brukar läsa och se andra artiklar och reportage
där medsystrar medverkar och gör strålande insatser
när frågan kommer från reporter / journalisten
om hur smärtan kan beskrivas så är vi alla i samma sits
vi ska försöka sätta ord på allt det där
som bultar och värker där inne
som vissa dagar får våra ben att ge vika
andra dagar får våra ögon tårfyllda
vissa dagar tar smärtan ifrån oss det mest värdefulla
vårt hopp
om att kunna genomlida och genomföra ännu en dag
de dagarna kommer upp när frågan ställs hur man ska beskriva smärtan
då blir jag lite tom i huvud och kropp, jag vill sätta ord på allt det som
kommer och går i min kropp och mitt inre, det är den svåraste uppgiften för oss alla
så länge vi alla fortsätter att stå på oss
håller ihop tillsammans och bestämmer oss för att besegra allt motstånd
som vi har emot oss för att uppnå de som krävs för att finna ro och förståelse
i alla de olika situationer och sammanhang
så
kommer vi också att nå ut och beröra fler och få sprida ännu mer information
om hur många vi är där ute som varje dag befinner sig i krig med våra egna kroppar
till er alla medsystrar som vågar gå ut i media och öppet pratar om vår sjukdom endometrios
tack för jag är så oerhört tacksam för allt arbete ni lägger ner och att ni vågar stå på er och
berätta om vår sjukdom, som tyvärr är tabu stämplad, men en dag så är den stämpeln borta
och då har vi varit med och sett till att det är en helt vanlig fråga eller sjukdom
som förtjänar respekt, förståelse och stöd från andra medmänniskor,
varje dag sänder jag massa tankar och kärlek till mina medsystrar
för jag vet så många som också befinner sig i smärtkaos och skov just nu
känner du någon av dom så ge dom en extra varm kram
skicka det där sms:et där du berättar för henne hur mycket hon betyder för dig
dom orden kan ge så mycket ork och kraft att man kanske känner sig lite starkare just den dagen
det är så betydelsefullt att inte känna sig ensam, för även om man vet det så är det så lätt att man ändå hamnar där, jag gör det nästan varje gång jag är i skov, då känner jag mig liten och ensam
så att få bli påmind om att man inte är det, kan avgöra hur man klarar en dag av smärta,
det ger ork, kraft och styrka att inte känna sig ensam
sen att veta att någon tänker på just dig är också varmt att veta de dagarna,
jag är så rädd
att förlora ännu en fin medsyster
för alltför många har redan lämnat oss
och jag tar det så personligt att inte kunna hjälpt dom
gett dom den där lilla extra kramen
eller visat den varmaste omtanken
för dom alla står mig nära
vi är och förblir medsystrar
Kärlek
