Sedan den 13 juni har min kropp visat tydliga tecken på att något inte står rätt till. En infektion har upptäckts, en ansamling av var på min vänstra sida i buken. Två olika antibiotikakurer har satts in för att hjälpa kroppen att återhämta sig – bara dagar efter min stora operation, en total hysterektomi som gjordes på Sahlgrenska den 3 juni.
Igår hade jag en akut bokad tid på Gynmottagningen i Borås. Jag blev sen – p.g.a. alla vägarbeten i Alingsås – och kunde inte meddela det då mottagningen bara har telefonsvarare. Jag kommer inspringande, körkort i handen, letar efter personal. En sköterska hjälper mig. Då dyker två läkare upp. Den ena känner igen mig och säger att de letat efter mig. Den läkare jag hade tid hos ser mig – men möter mig med kyla. Han säger att han inte tänker ta emot mig. “Du får boka en ny tid.” Jag försöker förklara hur dåligt jag mår. Ber om att få vänta på en lucka. Han vägrar. Jag känner hur något brister inom mig.
Jag har blivit illa bemött många gånger i vården. 20 år med endometrios. 20 år av att bli ifrågasatt, bortviftad, tystad. Men igår nådde jag min gräns.
Jag sa: “Då skiter jag i det här.” Och jag gick.
Ner till entrén. Satte mig. Blundade. Andades. Tårarna kom. Jag kände mig svag, uppgiven, förnedrad. Hur ska man som sjuk orka kriga för sin rätt till vård?
Men någonstans där tändes ett sista litet ljus inom mig. Jag tog upp telefonen. Ringde sjukhusets växel. Bad att bli kopplad till verksamhetschefen för Gynmottagningen. Jag berättade allt. Hon lyssnade. Bad mig vänta. Sen ringer en annan ansvarig upp. Även hon lyssnar. Och förstår.
En stund senare får jag komma upp igen. Och denna gång möter jag en annan läkare. En människa. En läkare med varsam hand, med respekt, med blick för både kroppen och själen. Hon undersöker mig försiktigt. Hon bekräftar: varansamlingen är kvar. Jag har bakterier i urinen. Och jag är nyopererad. Inget behöver bevisas.
Jag går därifrån med nya prover tagna, ny antibiotika, och en ny tid för uppföljning.
Men jag går också därifrån med en känsla av att något stort just hänt.
Jag gav mig inte. Jag stod upp. Jag krigade för min rätt att få hjälp – mitt i ett sjukdomstillstånd. Det borde ingen behöva göra.
Idag ligger jag ner. Utslagen. Kroppen kämpar fortfarande. Men inuti tändes något nytt. En eld. En fackla.
När jag orkar – då ska jag resa mig och bära den facklan igen. För alla oss med endometrios. För alla som blivit misstrodda, nedtystade, bortglömda.
För sanningen är denna:
Vi är många som får slåss för att ens bli sedda.
Många samlar sparpengar för att få hjälp utomlands.
Många orkar till slut inte mer.
Många lever inte längre.
Det här är inte värdigt. Det är ett svek.
Och det måste få ett slut.
Börja lyssna.
Sluta bara höra.
kärlek från mig till er alla
