tisdag 25 augusti 2009

tankar

känner en inre skön känsla. är stolt över mig själv just nu. har funderat nu på semestern och kikat tillbaka på det sista månaderna i mitt liv. visst har det varit tuffa dagar, inget snack. smärtan har varit på många besök många dagar. men. jag har klarat av det. jag har kämpat på hemma. tagit minut för minut i sänder. krigat med mitt inre. ett långt och blodigt krig. kroppen vill mig illa, den värker loss. smärtstillande. hjälper knappt. envisheten har varit framme. vill inte åka in. klarar detta. härda ut nu Madde. härda ut. det släpper snart. min havrekudde har varit välanvänd. likaså min spikmatta. min underbara sambo har gett mig stora långa härliga kramar. gett mig en puss på pannan. påmint mig om hur stolt han är över mig. man behöver höra det. det ger ännu mer eneri till att orka, att kämpa. detta krig. detta långvariga krig som är i sitt esse i min kropp. detta blodiga krig.

jag har gjort saker som jag aldrig trodde jag skulle klara av. saker jag aldrig trodde skulle fungera med tanke på smärtan. den kan sätta upp löjliga gränser. saker som man kanske inte kan tro man inte pallar för att man har ont. det kan handla om allt möjligt småtjaffs. det kan vara jobbigt att behöva stå upp, ligga ner, prata, tänka. allt kan göra det ännu värre. jag har denna sommaren gjort det jag vill. Inte det som kroppen inte vill. det jag vill. vilken resa vi har gjort tillsammans. min kropp och jag. vi har härdat ut. många månader nu. jag är stolt över det. tänk vad man kan åstadkomma egentligen. med tanken och hoppets kraft.

en dag i sänder. väntar på besked från magnetröntgen som jag gjorde i Juni. Inget hört ännu. väntar på att min läkare ska komma tillbaka efter sin semester. jag har goda förhoppningar på att denna nya medicin som jag ska börja med ska fungera. det kan mycket väl vara så att kroppen förändrats mer än jag kan förstå. det kanske biter denna gången. tänka sig. efter dessa flera år som gått med de mest hemska hormonbehandlingarna som min kropp inte kom överrens med, alla dessa biverkningar som varit. Vilken hormonkärring jag varit. ni vet sån där riktig trist grinkärring. värmevallningar och humörsväningar. Inte ens man själv förstår hur fort det vänder från glad till ledsen. kan ju bara skratta åt sig själv i efterhand. trots att man varit en sådan grinkärring och sjukling har man dessa underbara människor i sin närhet. dessa goda vänner som alltid har funnits där. gett sina goa härliga värmande kommentarer. gett mig energi och ork att stå ut. jag är lyckligt lottad över er. ingen människa kan ha sådan tur som jag har. Tack mina kära, ni vet vilka ni är !

1 kommentar:

Minna sa...

Jag är fascinerad av dig, imponerad. Läser dina ord, eller rättare sagt; slukar dem. Du ger livsglädje när man ser hur mycket livet är värt att leva trots skit på livets väg. Kram till dig!