välkommen Honey

ge inte upp

jag är en envis själ. det vet de flesta i min närhet. idag var det dags för läkarbesöket som jag väntat på och fasat inför. det gick både bra och dåligt. jag har en ny rackare på ena äggstocken, en ny cysta som e där och stör och gör ont. jag var så öm så det var svårt att motivera en gynundersökning samtidigt som jag ville så gärna se hur det ser ut där inne. hade ett bra och långt samtal med min läkare. alltid kommer frågan upp om barn.

- ska du skaffa barn nu ?
- vill ni skaffa barn nu inom en snar framtid ?

jag sitter som alltid och säger som jag känner i denna stund. förklarar att jag inte ens kan tänka den tanken just nu i och med all smärta och allt helvete som varit dessa 4 åren med sjukdomen. jag kan inte ta ställning till det nu, vi är två som bestämmer och känner efter i denna frågan, vi vill bara rå om varann och må bra. Vi har ingen brådska med att skaffa barn bara för endometriosen. vi får se om det ens går den dagen som man kanske vill skaffa. det tar vi då. är inte där ännu. vill bara klara av livet som det är just nu. leva och njuta av det. förhoppningsvis få bukt med sjukdomen och få några goa vanliga år utan operationer.

det är så sjukt. när vi pratade om operation känder jag hur jag bubblade inombords. jag har aldrig kännt så innan men jag är just nu starkt emot det. är inte villig att slänga mig på operationsbordet nu. det löser inte saken just nu tror jag. Vi gick igenom mina operationer som varit dessa 4 år. kan ni gissa hur många ? jag höll på att ramla av stolen när han sa det. jag trodde att vi var uppe i 9 st. men så fel jag hade. 13 operationer har jag genomgått. helt sjukt på 4 år. jag är chockad och känner ännu mer att jag ska kämpa på här hemma med smärstillande och försöka klara mig ännu ett tag till utan sjukhuset. det kanske kommer en dag då det inte alls fungerar men då får jag ta ställning till det då. just nu är jag taggad. taggad till tusen för att klara detta lite till. jag har fixat detta hemska året ganska bra och ska försöka fortsätta att kämpa. man får aldrig ge upp och jag är så tacksam för att jag är envis. för det har räddat mig många gånger detta året och jag ska forsätta vara envis för det kan som sagt ha goda saker med sig.

en sak till. det går aldrig att orka kämpa själv. man behöver ha stöd omkring sig. sina vänner, familj och alla man har omkring sig dagligen behöver ge energi och styrka så man får laddat batterierna. man ska inte behöva klara en sådan här dust själv. det är orealistiskt. vi är inte mer än människor och när man har ont som vi ofta har hela tiden med endometrios så behöver vi stöd och förståelse för det. man har inte samma energi eller styrka. man kan bli nere och psykiskt utmattad. det är inget konstigt med det. Men...det stora MEN:et...vi får inte glömma att tala om för våra nära och kära hur vi mår och känner oss. Endometrios syns inte utanpå så det är omöjligt för andra att förstå eller se i vilken smärtskick vi är i.

STOR styrkekram till eder alla där ute....ge inte upp !

sorg för en vän

jag har klarat denna veckan också. mycket tack vare alla goa i min närhet som stöttar mig. Jag kan liksom bli lite lam och tyst när jag blir sämre. jag blir ju så trött när smärtan tar över. helt otroligt tufft har det vart i veckan. Smärtstillande har fått lösa av sig hela tiden, inte en paus någonstans. Det är ju den vilan som jag menar att man måste ha. den där pausen i smärtan. Den är viktig. jag har nu helgen och måndag att avklara. sen är det läkarbesök på tisdag och jag räknar verkligen minuterna för dom går så sakta fram när man väntar på någonting. Jag ska unna mig en kompdag på tisdag. Först sjukhuset, vilket jag vet kommer vara lite småtufft. Sen ska jag klippa mig och slinga håret igen. Avslutningsvis ska jag gå på min helkroppsmassage som min fina vän Frida gett mig i present för att hon uppskattar mig och att jag fotat hennes lille goding och så. Tusentack Frida ! Jag ska då sannerligen njuta av massagen , det lovar jag !

just nu händer det mycket omkring mig. jag vet inte vart jag ska börja. jag kan säga att jag är van vid svek och brutna löften i mitt liv. min far som missbrukare har gett mig en erfarenheten. det är så sjukt men så är det. när jag kommit någon nära och delat mina innersta känslor och tankar så har jag i förhoppning på att den personen förstår och vet om allt om detta. jag har en vän till mig som jag delat otroligt mycket med, alla känslor och upplevelser. har varit som två oskiljaktiga individer och jag har liksom haft stora förhoppningar och drömmar om denna människan. Den personen finns inte längre i mitt liv. den är borta. jag har efter mycket kämpande och nerlagd energi gett upp den relationen. det går inte att ensam behöva kriga för att den inte ska försvinna och förintas. jag sörjer just nu detta. jag har tappat en av dom viktigaste människorna i mitt liv och det känns som hon dött eller nåt för hon fattas mig otroligt. Någonstans går gränsen vad man som vän och människa orkar med. Bara för att man är den där speciella nära bästisen så kan man inte behandla människor som skräp. Det är verkligen en otäck erfarenhet att vara med om, för åter igen har man en människa som stod mig så himla nära och varmt om hjärtat som helt plötsligt försvinner och alla löften och lovord som sagts betyder ingenting. Precis som min far gör om och om igen så bryts alla ord och känslor itu och går liksom inte att klistra ihop igen. Jag är en människa , inte ett pussel som man kan pussla ihop och isär varannan dag. Hur ska man orka lära känna människor och släppa dom in på livet när jag nu är så rädd för att bli såhär sårad om och om igen. Det är en gåta som livet får reda ut. Jag kommer sakna den här människan så länge jag lever för det är få gånger man får uppleva sådan oerhört otrolig vänskap och relation. Jag kommer får arbeta med tankar varje dag, för det känns verkligen som en stor sorg och saknad i mitt liv. Jag önskar att det vore som i alla filmer och pjäser i fantasins värld att den människan som håller på att försvinna och förgöras vaknar upp ur sin dimma och inser vad man just slänger bort. Att man tar tag i sig själv och visar att så är inte fallet, självklart ska man alltid vara dom man är och ha den relationen som vi skapat. Att man kan be om förlåtelse och visa mig att man inte bara ljugit och varit falsk utan att allt har varit på riktigt. För när man är vuxen beter man sig inte så utan man får ta konsekvensen för sitt beteende.

Du vet vem du är om du läser. Jag är orolig för dig ska du veta. Att du är så naiv och inte inser vad livet går ut på och hur livet ska vara. Man ska vara lycklig och njuta med skratt och gläjde och ta till vara alla människor som finns med och stöttar genom svåra tider som kommer och går. Nu är det nog

Som tur är har man många andra och fantastiska vänner och människor omkring mig som förgyller mitt liv och som stöttar mig i dessa tuffa perioder som pågår nu med smärta, sorg/ilska över pappa mm. Tack åter igen ni som finns där. Jag älskar er så oerhört mycket.

inte att glömma är att jag är världens lyckligaste på många saker även om jag kanske mår dåligt av sjukdomen och annat. Jag tänker inte ge upp i första taget. envis som jag är. Jag ska nu hem och ta helg jag med. Idag kommer Karro & Andreas på middag och hälsar på med lilla Elsa. Jag var och träffa en vovve igårkväll, den var fin. Får besked idag om den är aktuell för mig eller inte.....

smärta....

vilka dagar som går mig till mötes just nu. Det kan innehålla allt från skratt till gråt. dagarna varierar väldigt och min dagsform ska vi inte tala om. Gårdagen var hemsk. Den värsta på bra länge med tanke på smärtan. Värken satte igång innan lunch och jag fick kämpa på jobbet, timmarna gick så segt fram tyvärr. Jag klarde det och jag är så stolt för varje dag som jag besegrar. Smärtan gav sig inte dessvärre utan byggdes upp, när jag kom hem så skulle jag försöka bara lägga mig ner och vila men det värkte något sjukt och jag vart tokig, låg och vände och vred mig, hämtade vetekudden och värmde den, vände och vred igen men inget var bra, allt kändes så jobbigt. envis är man. livrädd för att behöva åka in igen till sjukhuset. Det är det sista jag vill. Kan bli helt lipig av bara tanken på att hamna där igen nu. Jag som har kämpat så länge nu hemma. Samtidigt kommer det inte hålla i längden, det vet jag. När jag inte längre kan somna eller slappna av är det så outhärdigt. Då klarar man inte smärtan hur länge som helst. Man måste få den där smärtpausen, då man kan få återhämta sig lite. Den stunden är så värdefull. Just nu finns inte den. Det får mig så trött och mör att jag liksom blir disträ. Jag fokuserar mig inåt och försöker tänka bort smärtan och kan då uppfattas som lite disträ när jag bara försöker klara av det jag håller på med just då. Det är läkarbesök nästa vecka. Jag gör allt för att fixa detta tills dess. Då får jag ta allt som sker i kroppen nu. Jag blöder helt sjukt mycket bakifrån tarmen. Det är så obehagligt att vara med om varje dag, det är man inte van vid som tjej. Det är klart att det oroar mig mycket också, men som alltid i alla år känner jag min kropp väldigt väl och jag vet när det är dags att åka in. Just nu försöker jag vända på alltsammans och försöker kämpa på mer hemma och låta livet rulla på istället och göra det som jag tänkte göra. Leva och arbeta. Oavsett om jag kommer bli tvungen att åka in så är jag väldigt stolt och tycker det är helt sjukt att jag klarat av att kämpa hemma mycket detta året. Känns bra ! Man blir ju stark av motgångar. Det gäller att vända dom så att man hämtar styrka från dom än att det tar och plockar av energi och styrka av kropp och själ. Livet är tufft för oss alla på många olika vis. Ingen människa är perfekt och ibland glömmer vi det. Det är så lätt att blunda för det. Jag är så tacksam för mina goa människor som jag har omkring mig, som stöttar mig i allt som just nu är och pågår...

tack !

Liam

Liam

Liam

alltså vilken helg jag haft. Var på jobb i lördags och gissa vilka goa människor. En jättemysig familj ute i Kungälv. Det var så roligt och kändes gott i hjärtat. Tack Jenny för att jag fick fota er lilla goding...Liam...

pappa...

torsdag redan och man kan säga att det varit fullt upp för min del hela denna dagen. massa system som bråkade för oss och vi fick verkligen bekänna färg. nu känns det bra att dagen är över. Jag har haft en väldigt skön och rolig stund idag hos min vän Frida. Åkte dit efter jobbet och hälsade på dom. Hon och lilla godingen Melih. Fick jättegod mat som hon lagat. Mums och sen käka vi en god lite tårta till efterrätt. Väldigt onyttigt men väldigt gott iallfall. Hoppas vi syns på söndag min vän. Du är en god pärla i mitt halsband jag bär runt halsen. Det finns ju människor som man har i sin närhet som ger energi och dom som tar. Frida är en av dom som ger mig och som står mig nära.

magen
dumma dumma magen. jag blöder. det är så otäckt att blöda så mycket. jag borde vänja mig, men det gör man aldrig tror jag. Vilar på luncherna och det är just nu min räddning på jobbet. Kan inte och orkar inte annars. Känns som jag ska svimma emellanåt. Så ont gör det. otäckt är det. Smärta är otäckt. det styr så mycket av oss när det känns av.

men glad är jag för det. jag är så tacksam för mina vänner som finns i mitt liv, som stöttar mig i allt som just nu snurrar i huvudet mitt. det är inte en sak som känns jobbig. pappa är ett ämne som just nu känns overkligt. han är verkligen borta. Har inte sett honom nykter sedan i Maj i år. vi som står varandra så nära när han är okej. stänger av honom när han är onykter. det är det enda som jag kan göra för att klara av mitt liv samtidigt som man är livrädd för det där samtalet som säger att han inte finns mer, att något hänt honom. man bävar inför den dagen. den är så nära när allt är som det är nu. han är alkis. det är en orsak men ingen ursäkt till detta beteende. hela sommaren har gått och har inte delat något som hänt med honom under sommaren.

sjukt, tänk vad livet är rått och otäckt ibland, samtidigt som man är världens lyckligaste på många andra fronter. tur är väl det. vi behöver ha skratt och kärlek omkring oss för att orka med allt.

god natt

please

skoja inte att det pirrar i min mage. det gör det av flera orsaker....

• först och främst är jag väldigt lycklig i mitt hjärta med mannen i mitt liv. han är så fantastisk och jag älskar honom så oerhört. han stöttar mig i allt och jag honom. vi håller på nu hemma och ska fixa till det i köket och det blir så bra. känns så roligt och rätt. vi har många bollar i luften som vi löser mycket galant. kärlek är så underbart när den är rätt

• sedan är det allt med "mitt lilla jag" som just nu känns så roligt att komma igång med. jag har så många känslor och idéer i allt detta som sprudlar, jag får vara kreativ vilket jag trivs så bra med. har saknat det i mitt liv lite granna.

jag är en hoppfull flicka just nu. ska ju till läkaren den 29:e och få "domen" eller vad man ska säga. vad det blir för besked vet jag inte men försökte nå sjukhuset för att få reda på det men såklart är det sekretess på sådant. får hålla mig helt enkelt. är rädd för att det ska vara tillbaka. att endometriosen åter igen ska få mig i sitt grepp. det är jag livrädd för. jag kämpar så oerhört mycket med mina smärtor nu. försöker i varenda cell i kroppen att inte ramla ihop. ibland känns det som om jag ska svimma på arbetet för smärtan. jag domnar bort och försvinner in i min värld där jag kan fokusera på något helt annat, där jag kan drömma mig bort någonstans. jag vill inte behöva vara hemma, jag ska minsann fixa det. jag har klarat av sommaren och känner en stor styrka av det. jag har kämpat med mina biverkningar och påbörjat en ny medicin som jag hoppas ska göra mig underverk. för det behöver jag just nu. smärtfrihet.....snälla

välkommen....

här är min nya sida....välkommen

www.mittlillajag.se