torsdag 17 september 2009

pappa...

torsdag redan och man kan säga att det varit fullt upp för min del hela denna dagen. massa system som bråkade för oss och vi fick verkligen bekänna färg. nu känns det bra att dagen är över. Jag har haft en väldigt skön och rolig stund idag hos min vän Frida. Åkte dit efter jobbet och hälsade på dom. Hon och lilla godingen Melih. Fick jättegod mat som hon lagat. Mums och sen käka vi en god lite tårta till efterrätt. Väldigt onyttigt men väldigt gott iallfall. Hoppas vi syns på söndag min vän. Du är en god pärla i mitt halsband jag bär runt halsen. Det finns ju människor som man har i sin närhet som ger energi och dom som tar. Frida är en av dom som ger mig och som står mig nära.

magen
dumma dumma magen. jag blöder. det är så otäckt att blöda så mycket. jag borde vänja mig, men det gör man aldrig tror jag. Vilar på luncherna och det är just nu min räddning på jobbet. Kan inte och orkar inte annars. Känns som jag ska svimma emellanåt. Så ont gör det. otäckt är det. Smärta är otäckt. det styr så mycket av oss när det känns av.

men glad är jag för det. jag är så tacksam för mina vänner som finns i mitt liv, som stöttar mig i allt som just nu snurrar i huvudet mitt. det är inte en sak som känns jobbig. pappa är ett ämne som just nu känns overkligt. han är verkligen borta. Har inte sett honom nykter sedan i Maj i år. vi som står varandra så nära när han är okej. stänger av honom när han är onykter. det är det enda som jag kan göra för att klara av mitt liv samtidigt som man är livrädd för det där samtalet som säger att han inte finns mer, att något hänt honom. man bävar inför den dagen. den är så nära när allt är som det är nu. han är alkis. det är en orsak men ingen ursäkt till detta beteende. hela sommaren har gått och har inte delat något som hänt med honom under sommaren.

sjukt, tänk vad livet är rått och otäckt ibland, samtidigt som man är världens lyckligaste på många andra fronter. tur är väl det. vi behöver ha skratt och kärlek omkring oss för att orka med allt.

god natt

1 kommentar:

Anonym sa...

Din smärta kan jag inte ens leva mig in i, är så öerhört imponerad i hur du klarar att hålla masken och vara glad och posetiv trots allt du får utstå!!! Det är svårt att vara vän och inte kunna göra nått för att du ska må bättre!
När det gäller din pappa så vet jag precis vad du går igenom och det är fruktansvärt, Man ska inte som barn behöva se på när ens förälder tynar bort... i början kände jag mest förtvivlan och maktlöshet men sen övergick det mer i ilska... så svårt att sätta ord på det. Att man är en sjuk människa när man väljer flaskan framför ett liv det visste jag, men att det gick så långt i det sista så han dog 10 veckor innan Evelina föddes 54 år gammal det är själviskt!! Men jag älskar honom ändå och han är med mig varje dag... Hoppas du inte blir deppig av at höra min skit men ibland känns det bättre när man inte är ensam
Många kramar Anna