smärta....

vilka dagar som går mig till mötes just nu. Det kan innehålla allt från skratt till gråt. dagarna varierar väldigt och min dagsform ska vi inte tala om. Gårdagen var hemsk. Den värsta på bra länge med tanke på smärtan. Värken satte igång innan lunch och jag fick kämpa på jobbet, timmarna gick så segt fram tyvärr. Jag klarde det och jag är så stolt för varje dag som jag besegrar. Smärtan gav sig inte dessvärre utan byggdes upp, när jag kom hem så skulle jag försöka bara lägga mig ner och vila men det värkte något sjukt och jag vart tokig, låg och vände och vred mig, hämtade vetekudden och värmde den, vände och vred igen men inget var bra, allt kändes så jobbigt. envis är man. livrädd för att behöva åka in igen till sjukhuset. Det är det sista jag vill. Kan bli helt lipig av bara tanken på att hamna där igen nu. Jag som har kämpat så länge nu hemma. Samtidigt kommer det inte hålla i längden, det vet jag. När jag inte längre kan somna eller slappna av är det så outhärdigt. Då klarar man inte smärtan hur länge som helst. Man måste få den där smärtpausen, då man kan få återhämta sig lite. Den stunden är så värdefull. Just nu finns inte den. Det får mig så trött och mör att jag liksom blir disträ. Jag fokuserar mig inåt och försöker tänka bort smärtan och kan då uppfattas som lite disträ när jag bara försöker klara av det jag håller på med just då. Det är läkarbesök nästa vecka. Jag gör allt för att fixa detta tills dess. Då får jag ta allt som sker i kroppen nu. Jag blöder helt sjukt mycket bakifrån tarmen. Det är så obehagligt att vara med om varje dag, det är man inte van vid som tjej. Det är klart att det oroar mig mycket också, men som alltid i alla år känner jag min kropp väldigt väl och jag vet när det är dags att åka in. Just nu försöker jag vända på alltsammans och försöker kämpa på mer hemma och låta livet rulla på istället och göra det som jag tänkte göra. Leva och arbeta. Oavsett om jag kommer bli tvungen att åka in så är jag väldigt stolt och tycker det är helt sjukt att jag klarat av att kämpa hemma mycket detta året. Känns bra ! Man blir ju stark av motgångar. Det gäller att vända dom så att man hämtar styrka från dom än att det tar och plockar av energi och styrka av kropp och själ. Livet är tufft för oss alla på många olika vis. Ingen människa är perfekt och ibland glömmer vi det. Det är så lätt att blunda för det. Jag är så tacksam för mina goa människor som jag har omkring mig, som stöttar mig i allt som just nu är och pågår...

tack !