alltsammans är bara en enda tom kropp
min kropp är det inte iallafall, det är inte min kropp detta
den lyder inga steg jag försöker ta och inte mitt inre
ramlar och faller hårt mot asfalten
slår mig
blöder
samlar kraft och plåstrar om mig själv
orkar till slut ställa mig upp
sikta min blick mot himlen
blundar och slappnar av
känner smärtan, känner värken
knäcks mer och mer inombords
faller i tårar i min uppsökta ensamhet
vill inte visa mig, vill inte se mig själv
sen börjar det om
jag ramlar
jag slår mig
jag blöder
vart är min kropp?
vart är mitt riktiga jag?
det var detta jag var så rädd för
men jag är förberedd och medveten denna gången
jag säger stopp och belägg
så var det där med värdigt liv
detta är inte det, för jag har inte ens mig själv just nu
har fått någon annans kropp och inre
den personen som nu är inombords ser inget ljus
den ser bara mörker, oavsett vad som sker omkring
stopp
idag sträckte jag för första gången på alla dessa år ut en hand
en hand som söker hjälp i all denna oro, ångest, smärta och plågor
jag sträckte ut den till den jag känner mest tillit till angående detta
min mycket fantastiska läkare, jag bröt ihop för 199 gången och fick iväg
info till honom om hur mitt liv och vardag ser ut just nu
jag var fullkomligt livrädd att han inte skulle se eller höra mig
eller att det inte skulle finnas rum för en till som just nu mår såhär
för vi är så många, så många
just nu vill jag så mycket men min kropp lyder mig inte
mitt inre lyder mig inte, eller det går inte att vända dessa känslor och tankar
jag brukar vara en mästare på att se det ljusa i saker och ting, men ikke nu
i alla dessa biverkningar som är på besök för att kanske lyckas besegra mitt onda
min dumma sjukdom. Jag har stoppat i mig oändliga mängder hormoner nu
oändliga mängder mediciner, ni anar inte....
och nu säger jag stopp, för som det är nu lever jag hellre med smärtan
än att vara den jag just nu är, en tom omkring vandrande kvinnokropp
over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar