ge inte upp

jag är en envis själ. det vet de flesta i min närhet. idag var det dags för läkarbesöket som jag väntat på och fasat inför. det gick både bra och dåligt. jag har en ny rackare på ena äggstocken, en ny cysta som e där och stör och gör ont. jag var så öm så det var svårt att motivera en gynundersökning samtidigt som jag ville så gärna se hur det ser ut där inne. hade ett bra och långt samtal med min läkare. alltid kommer frågan upp om barn.

- ska du skaffa barn nu ?
- vill ni skaffa barn nu inom en snar framtid ?

jag sitter som alltid och säger som jag känner i denna stund. förklarar att jag inte ens kan tänka den tanken just nu i och med all smärta och allt helvete som varit dessa 4 åren med sjukdomen. jag kan inte ta ställning till det nu, vi är två som bestämmer och känner efter i denna frågan, vi vill bara rå om varann och må bra. Vi har ingen brådska med att skaffa barn bara för endometriosen. vi får se om det ens går den dagen som man kanske vill skaffa. det tar vi då. är inte där ännu. vill bara klara av livet som det är just nu. leva och njuta av det. förhoppningsvis få bukt med sjukdomen och få några goa vanliga år utan operationer.

det är så sjukt. när vi pratade om operation känder jag hur jag bubblade inombords. jag har aldrig kännt så innan men jag är just nu starkt emot det. är inte villig att slänga mig på operationsbordet nu. det löser inte saken just nu tror jag. Vi gick igenom mina operationer som varit dessa 4 år. kan ni gissa hur många ? jag höll på att ramla av stolen när han sa det. jag trodde att vi var uppe i 9 st. men så fel jag hade. 13 operationer har jag genomgått. helt sjukt på 4 år. jag är chockad och känner ännu mer att jag ska kämpa på här hemma med smärstillande och försöka klara mig ännu ett tag till utan sjukhuset. det kanske kommer en dag då det inte alls fungerar men då får jag ta ställning till det då. just nu är jag taggad. taggad till tusen för att klara detta lite till. jag har fixat detta hemska året ganska bra och ska försöka fortsätta att kämpa. man får aldrig ge upp och jag är så tacksam för att jag är envis. för det har räddat mig många gånger detta året och jag ska forsätta vara envis för det kan som sagt ha goda saker med sig.

en sak till. det går aldrig att orka kämpa själv. man behöver ha stöd omkring sig. sina vänner, familj och alla man har omkring sig dagligen behöver ge energi och styrka så man får laddat batterierna. man ska inte behöva klara en sådan här dust själv. det är orealistiskt. vi är inte mer än människor och när man har ont som vi ofta har hela tiden med endometrios så behöver vi stöd och förståelse för det. man har inte samma energi eller styrka. man kan bli nere och psykiskt utmattad. det är inget konstigt med det. Men...det stora MEN:et...vi får inte glömma att tala om för våra nära och kära hur vi mår och känner oss. Endometrios syns inte utanpå så det är omöjligt för andra att förstå eller se i vilken smärtskick vi är i.

STOR styrkekram till eder alla där ute....ge inte upp !