fredag 25 september 2009

sorg för en vän

jag har klarat denna veckan också. mycket tack vare alla goa i min närhet som stöttar mig. Jag kan liksom bli lite lam och tyst när jag blir sämre. jag blir ju så trött när smärtan tar över. helt otroligt tufft har det vart i veckan. Smärtstillande har fått lösa av sig hela tiden, inte en paus någonstans. Det är ju den vilan som jag menar att man måste ha. den där pausen i smärtan. Den är viktig. jag har nu helgen och måndag att avklara. sen är det läkarbesök på tisdag och jag räknar verkligen minuterna för dom går så sakta fram när man väntar på någonting. Jag ska unna mig en kompdag på tisdag. Först sjukhuset, vilket jag vet kommer vara lite småtufft. Sen ska jag klippa mig och slinga håret igen. Avslutningsvis ska jag gå på min helkroppsmassage som min fina vän Frida gett mig i present för att hon uppskattar mig och att jag fotat hennes lille goding och så. Tusentack Frida ! Jag ska då sannerligen njuta av massagen , det lovar jag !

just nu händer det mycket omkring mig. jag vet inte vart jag ska börja. jag kan säga att jag är van vid svek och brutna löften i mitt liv. min far som missbrukare har gett mig en erfarenheten. det är så sjukt men så är det. när jag kommit någon nära och delat mina innersta känslor och tankar så har jag i förhoppning på att den personen förstår och vet om allt om detta. jag har en vän till mig som jag delat otroligt mycket med, alla känslor och upplevelser. har varit som två oskiljaktiga individer och jag har liksom haft stora förhoppningar och drömmar om denna människan. Den personen finns inte längre i mitt liv. den är borta. jag har efter mycket kämpande och nerlagd energi gett upp den relationen. det går inte att ensam behöva kriga för att den inte ska försvinna och förintas. jag sörjer just nu detta. jag har tappat en av dom viktigaste människorna i mitt liv och det känns som hon dött eller nåt för hon fattas mig otroligt. Någonstans går gränsen vad man som vän och människa orkar med. Bara för att man är den där speciella nära bästisen så kan man inte behandla människor som skräp. Det är verkligen en otäck erfarenhet att vara med om, för åter igen har man en människa som stod mig så himla nära och varmt om hjärtat som helt plötsligt försvinner och alla löften och lovord som sagts betyder ingenting. Precis som min far gör om och om igen så bryts alla ord och känslor itu och går liksom inte att klistra ihop igen. Jag är en människa , inte ett pussel som man kan pussla ihop och isär varannan dag. Hur ska man orka lära känna människor och släppa dom in på livet när jag nu är så rädd för att bli såhär sårad om och om igen. Det är en gåta som livet får reda ut. Jag kommer sakna den här människan så länge jag lever för det är få gånger man får uppleva sådan oerhört otrolig vänskap och relation. Jag kommer får arbeta med tankar varje dag, för det känns verkligen som en stor sorg och saknad i mitt liv. Jag önskar att det vore som i alla filmer och pjäser i fantasins värld att den människan som håller på att försvinna och förgöras vaknar upp ur sin dimma och inser vad man just slänger bort. Att man tar tag i sig själv och visar att så är inte fallet, självklart ska man alltid vara dom man är och ha den relationen som vi skapat. Att man kan be om förlåtelse och visa mig att man inte bara ljugit och varit falsk utan att allt har varit på riktigt. För när man är vuxen beter man sig inte så utan man får ta konsekvensen för sitt beteende.

Du vet vem du är om du läser. Jag är orolig för dig ska du veta. Att du är så naiv och inte inser vad livet går ut på och hur livet ska vara. Man ska vara lycklig och njuta med skratt och gläjde och ta till vara alla människor som finns med och stöttar genom svåra tider som kommer och går. Nu är det nog

Som tur är har man många andra och fantastiska vänner och människor omkring mig som förgyller mitt liv och som stöttar mig i dessa tuffa perioder som pågår nu med smärta, sorg/ilska över pappa mm. Tack åter igen ni som finns där. Jag älskar er så oerhört mycket.

inte att glömma är att jag är världens lyckligaste på många saker även om jag kanske mår dåligt av sjukdomen och annat. Jag tänker inte ge upp i första taget. envis som jag är. Jag ska nu hem och ta helg jag med. Idag kommer Karro & Andreas på middag och hälsar på med lilla Elsa. Jag var och träffa en vovve igårkväll, den var fin. Får besked idag om den är aktuell för mig eller inte.....

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej på dig!
Jag kände igen mig i din blogg. har själv genomgått 4 laproskopier och en endoskopi och har fått ena äggstocken och äggledarna bortopererade. Nu ska jag in till sjukhuset och ta bort resten;livmodern och andra äggstocken. Kanske smärtan lättar. Känner mig vilsen, självmordsbenägen och olycklig. Är 34år, gift, barnlös - älskar barn - och kommer aldrig att få barn. Varifrån ska jag ta energin att fortsätta? Vet inte vem jag ska snacka med.
Birgitta

♡ Madeleine ♡ sa...

Hej Birgitta !

vad bra tycker jag att du känner igen dig. hoppas att smärtan lättar för dig nu då när du ska ta bort ytterligare. många blir ju hjälpta av det så ge inte upp. finns det inga möjligheter för er att adoptera ? kan du prata med din man ? så du kan dela detta du känner och upplever med honom. Du får vad du än gör inte ge upp. Det finns många saker att se fram emot och möjligheter för dig.

Kram