Tankar och oro inför operation

Igår genomgick jag ännu en titthålsoperation, en operation som jag väntat länge på och som jag i många månader och dagar sett fram emot. Det var nervöst inombords innan jag sövdes idag. Jag var rädd på grund av vad som hände sist jag skulle opereras, då ett av mina ben i Januari slutade fungera ett tag. Det var inte på grund av titthålsoperationen utan en komplikation på grund av den EDA epidural bedövning som man skulle sätta in på mig för att hjälpa till mot det smärtor jag hade några dagar innan min planerade operation. När dom skulle sätta nålen i ryggen skadades en nerv som styrde mitt vänsterben. Jag tappade helt känsel i benet och kunde ett tag inte heller gå. Sedan följde väldiga smärtor att hantera i det skadade benet. Det tog väldigt lång tid innan jag återhämtade mig och fick tillbaka mitt ben och även mitt inre. Jag blev knäckt mentalt och rädd att kanske inte få igång mitt ben igen. Det var det värsta jag genomgått sedan jag blev sjuk. Det som störde mig värst var att jag inte kunde dölja att jag var sjuk och vad som hänt mig, alla såg att jag var sjuk eftersom jag var tvungen att använda kryckor. Varje gång någon frågade mig vad som hänt bröt jag fullkomligt samman inombords. Mycket på grund av ovissheten om jag skulle få tillbaka mitt ben eller inte. För första gången kände jag att jag inte orkade mer, jag ville rent ut sagt inte vara med längre. Det blev droppen för mig, jag kunde inte acceptera läget. Då skedde ett mirakel. Jag fick hjälp från någon ovan. Denne eller dessa hjälpte mig tillbaka mentalt och nyligen återfick jag hela kraften och känseln i benet igen. Varje dag är jag så djupt tacksam då jag nu efteråt fått reda på vilken tur jag haft som har återfått min funktion i benet. Smärtorna är kvar i benet när jag efter en arbetsdag får starka smärtor i vilande läge, men det går att hantera och jag äter inte längre Lyrica vilket känns så himla underbart att slippa. Så just nu idag känner jag mig så lättad och välsignad för att jag mår okej nu efter dagens operation. Varje dag tänker jag på det fina och de bra saker jag har omkring mig, det ger mig energi och kraft att kämpa vidare med alla de saker som hänger med min sjukdom endometrios, för det mentala och positiv inställning är livsviktigt, det kan göra ditt liv underbart även om allt känns hopplöst och förlorat. Vi klarar så mycket mer än vad vi tror, du får bara inte ge upp oavsett prövningar & motgångar. Sedan får man ta hjälp av nära och kära för att ladda kroppen och själens batteri. Sist men inte minst påminn dig om att du har sjukdomen endometrios, låt den aldrig ha dig 

Massa kramar och kärlek