smärtan snirkliga grusväg

silken resa helgen varit. massor av smärta och mycket tuff mental övning på smärthantering bestod den av. Låg på spikmattan med TENS igång samtidigt vissa stunder av helgen, vart så förtvivlad på många vis och plan inombords. Tog mina smärtstillande, försökte trots smärtan att röra på mig men det var tufft, riktigt tufft till och med. Det är en jobbig resa just nu på smärtans väg, den är bökig och stenig till tusen. Vill så mycket men blir oavsett om jag vill något begränsad. Det gör mig arg och förbannad. Detta har pågått för länge, jag har redan gett endometriosen snart 6 år av mitt liv. Den får inte ta denna plats nu framöver för jag vill leva och inte vara begränsad att njuta av mitt liv med mina nära och kära för att smärtan stoppar mig. Det är dags att försöka ta övertaget över sjukdomen en gång för alla. Jag ringde igår, jag ringde min läkare igår. Såklart fick jag inte tag på honom direkt. Fick en grinig sjuksköterska i luren som bad mig att se till att hamna på hans väntelista för att han ska höra av sig. Då tuffa jag till mig och sträckte på bröstet istället för att huka mig ner och sade henne att jag gått hos honom i snart 6 år och behöver inte längre stå på någon väntelista då jag fick besked om att höra av mig när jag börjar känna av smärtor igen, vilket förhoppningsvis skulle dröja länge innan :-(

så nu väntar jag på att höra från honom, ska berätta något för honom som jag verkligen känner och vill. Vad jag har bestämt mig för. Det är dags, egentligen sedan länge tillbaka...

Kärlek och styrka till eder alla