måndag 30 maj 2011
torsdag 26 maj 2011
smärtkliniken
jag ska erkänna en sak, det är ganska jobbigt att gå denna smärthanteringskursen, men jag är grymt tacksam för att jag får gå den!
det är så för att vi tvingas att tänka omkring på allt som berör smärtan och våra sjukdomar och som påverkas/påverkats under sjukdomstiden...
En fråga som vi skulle arbeta med hemma var: Hur var livet innan du blev sjuk?
mitt svar liksom fanns inte någonstans där inom mig. Jag tänkte och funderade men föll i tårar då jag insåg att jag inte minns något innan denna sjukdomen drabbade mig. Den delen av mitt liv innan känns så långt bort och är svårt att minnas av någon anledning. Kände mig dum för det. Fick sen förklarat att det inte är så dumt eller konstigt. Det gick massor av energi åt detta igår. Jag vart liksom utmattad av alla tankar och känslor som vällde upp inombords.
sedan har jag sedan i måndags jagat på gynmottagningen och möts av telefonsvarare som meddelar samma replik: personen du söker är tillbaka kl 13:00 osv, så har jag ringt klockan 13 och fått en ny tel svarare som meddelar att personen är åter imorgon kl 08:30. Varje dag !! Idag fick jag besked att personen du söker är åter 13:30 och när jag slängde mig på luren då så fick jag besked om att de är åter på måndag!!! den 30:e maj. Vad händer???
Jag vill ju jaga fatt på en tidigare operationsdag men det går sådär för mig!
idag är ingen bra dag alls smärtmässigt men jag håller mig uppe med musik. Lyssnar alltid på Melissa Horn och hon får mig alltid i harmoni. Dessa extra tunga dagar så vill jag bara att dagen ska vara förbi och över. Jag önskar man kunde stänga av mig då liksom. On, Off vore bra eller Sleep Mode...
har ju också fått recept på fysiskträning av min sjukgymnast och jag sköter mig på den delen. Idag är en tuff dag att genomföra dagens pass men det är bara att ta tag i saken och göra det. Ska inte fastna hemma och gå i ledsna tankar, då är det perfekt med lite träning som tvingar igång ditt tankesätt på annat än ont ont ont ont ont ont ont...ja, så ser mina tankar ut dessa dagar. Helt sjukt svårt att undvika smärtan när den är så stark och påträngande...
måste bli lite mer närvarande och strukturerad i mitt inre. Jag är alldeles för frånvarande just nu känns det som. Åhhh bara att ta tag i saken!
en himla massa kärlek till er alla där ute
här nedan är ett foto jag tog idag förut på min balkong, älskar ju ROSA !!
det är så för att vi tvingas att tänka omkring på allt som berör smärtan och våra sjukdomar och som påverkas/påverkats under sjukdomstiden...
En fråga som vi skulle arbeta med hemma var: Hur var livet innan du blev sjuk?
mitt svar liksom fanns inte någonstans där inom mig. Jag tänkte och funderade men föll i tårar då jag insåg att jag inte minns något innan denna sjukdomen drabbade mig. Den delen av mitt liv innan känns så långt bort och är svårt att minnas av någon anledning. Kände mig dum för det. Fick sen förklarat att det inte är så dumt eller konstigt. Det gick massor av energi åt detta igår. Jag vart liksom utmattad av alla tankar och känslor som vällde upp inombords.
sedan har jag sedan i måndags jagat på gynmottagningen och möts av telefonsvarare som meddelar samma replik: personen du söker är tillbaka kl 13:00 osv, så har jag ringt klockan 13 och fått en ny tel svarare som meddelar att personen är åter imorgon kl 08:30. Varje dag !! Idag fick jag besked att personen du söker är åter 13:30 och när jag slängde mig på luren då så fick jag besked om att de är åter på måndag!!! den 30:e maj. Vad händer???
Jag vill ju jaga fatt på en tidigare operationsdag men det går sådär för mig!
idag är ingen bra dag alls smärtmässigt men jag håller mig uppe med musik. Lyssnar alltid på Melissa Horn och hon får mig alltid i harmoni. Dessa extra tunga dagar så vill jag bara att dagen ska vara förbi och över. Jag önskar man kunde stänga av mig då liksom. On, Off vore bra eller Sleep Mode...
har ju också fått recept på fysiskträning av min sjukgymnast och jag sköter mig på den delen. Idag är en tuff dag att genomföra dagens pass men det är bara att ta tag i saken och göra det. Ska inte fastna hemma och gå i ledsna tankar, då är det perfekt med lite träning som tvingar igång ditt tankesätt på annat än ont ont ont ont ont ont ont...ja, så ser mina tankar ut dessa dagar. Helt sjukt svårt att undvika smärtan när den är så stark och påträngande...
måste bli lite mer närvarande och strukturerad i mitt inre. Jag är alldeles för frånvarande just nu känns det som. Åhhh bara att ta tag i saken!
en himla massa kärlek till er alla där ute
här nedan är ett foto jag tog idag förut på min balkong, älskar ju ROSA !!
fredag 20 maj 2011
nyfiken....
Någon snäll människa där ute i fjärran land har skickat en present till mig via www.gifttoday.se
så jag fick hem en lapp från brevbäraren om att det finns ett paket att hämta ut till mig från denna avsändare. Så nu ska jag hoppa upp på min cykel och hämta hem det....
Denna dagen som har varit så jobbig och tung blev just nu lite bättre tack vare detta. Precis vad jag behövde idag för att totalt bli en bra dag istället. Humöret vände och nu är jag glad
vaknade vid fyra inatt av smärtorna, upp och tog smärtstillande och lade mig igen. Vaknade vid 8 igen för smärtor, samma visa igen. Sen somna jag om igen till kl 10:30. Gick upp och tog med min lilla vovva på en promenad och trotsade all smärta som grävde inom mig. Fick energi av min glada vovva som bara är så glad hela tiden. Hon är så underbar. Igår körde jag ett Yoga pass här hemma på "mitt rum" i lägenheten och min lilla vovva ville vara nära mig hela tiden så när jag stod där på ben och armar i alla möjliga olika positioner så skulle hon vara med och ligga intill. Det var galet skoj och jobbigt på samma gång. Hon är så gosig nu sedan vi gjorde operationen i vintras och tog bort hennes livmoder. En glad vovve heeela tiden.
vi får ju läxa när vi går på smärtkliniken och en del av detta är träningen. Vi ska hålla oss igång varje dag för att inte begränsa oss efter smärtan. Jag har skött min läxa bra denna veckan känner jag. De dagar då det varit helt omöjligt har jag lyssnat på min kropp och tagit det försiktigt. Gått längre promenader med vovven istället för att köra Body Balance eller Yoga.
Det är en sådan speciell känsla när man känner hur det som kändes jobbigt och tungt inombords lättar och känns bättre efter att man tagit sig genom ett pass. Jag kan verkligen rekommendera alla som har smärta att köra dessa lugnare pass som inte är hopp och skutt eller så utan fokusering på andning och det inre. Sen försöker jag att lära mig konsten att meditera och det är allt annat än enkelt när man har smärtor. Det finns ju många bra "apps" till telefoner för att få guidade meditationer mm. Sånt sysslar jag med för att lära mig att fokusera bort smärtan när den är där och spökar och ställer till det.
Jag läser mycket träningstidningar och såg en artikel om just detta med meditation i tidningen Topp & Hälsa nr 07 2011, där finns nedan artikel...intressant när man just pysslar med detta på eget intiativ...det gäller att lära sig leva och hantera smärtan, men detta fungerar till en viss gräns för min egen del....
tisdag 17 maj 2011
36 dagar kvar till operation...hur orka??
jag samlar just nu mod, jag har en del att stå ut med en tid framöver
är det någon som vet hur man gör för att orka härda ut denna ständiga närvarande smärta ännu en längre tid än jag redan orkat?
aj, vad ont den gjorde. Den käftsmällen som jag kände av när jag fick besked idag från sjukhuset om operationsdatum. Jag var inställd på operation snart. I maj skulle det ske. Jag har härdat ut dessa veckor som gått framåt så sakta men säkert. Det har varit en daglig och kamp för varje timme och minut. Så var planen, så var inställningen. Sen när hon nämner datumet för operation så ramlar jag isär inombords. 22 Juni blir operationen. Det blir tyst.
Jag känner hur min insida är tom. Jag tackar henne för beskedet och lägger på luren.
Jag sitter i tystnad för mig själv och bara stirrar rakt fram.
vad finns det att göra nu? Inte så mycket. Men jag har en plan som jag just nu försöker samla kraft och ork för att genomföra imorgon. Ett samtal kan vara nog så jobbigt när det är som jag just nu känner. En evighet i smärtans landskap. Jag ska bli bättre och det ska jag lyckas bli fort för jag måste få tillbaka mitt liv där jag är mig själv och inte begränsas av denna smärtan.
Det är vid dessa tillfällen jag har lust att operera bort allt som finns i min buk som gör mig dels till en "duglig" kvinna. För jag värdesätter de tillfällen då jag är smärtfri och frisk så oerhört mycket. Jag minns inte när det var så sist. Så längesedan, så längesedan
Sen inser jag igen och igen att det är inte lösningen på denna sjukdomen. Det "kan" göra mig bättre, det vill säga ge mig mer dagar med mindre smärta eller till och med utan någon smärta. Det är svårt att beskriva dessa känslor i ord. Det är jättesvårt.
Under dessa sex år med sjukdomen så har jag kommit långt med insikt. Man trodde för några år sedan att livet skulle se fullkomligt annorlunda ut nu när man fyllt 30 år. Jag känner helt annorlunda nu efter alla dessa 13 operationer och inläggningar på sjukhuset. Jag har kommit till insikt att jag inte kommer att bli mamma en dag. Jag kommer leva ett liv utan det. Det är ett beslut som sakta ligger där inne och gror och som jag försöker acceptera. Jag njuter så av min systers barn och mina goa vänners också. Jag tar dom till mig extra mycket. Dom betyder så mycket och vi får en speciell kontakt. Precis som om dom känner vad jag bär inombords. Jag fullkomligt störtnjuter av de tillfällen då vi ses. Det ger mig så mycket kärlek och lycka. Jag tror att mina vänner känner det också. Jag är så nöjd med att få finnas där för deras goa barn.
Att får barn är inte det viktigaste för mig i livet. Min hälsa är det. Den har blivit nummer ett och som jag prioriterar. Det känns så rätt för min egen del. Jag måste tänka på min egna kropp och hur jag mår och känner mig.
jag känner mig ganska så utmattad idag av smärtan. Dagens mål är att hålla ut och infinna mig i att acceptera dagens känslor och känslotillstånd. Imorgon är det dags för smärtcentrum igen och få Smärthanteringskursen igen, jag har en hel del att dela med mig om och fråga dom !!
Jag ser fram emot 30 års festen. Då jag blev lite bestulen av känslan av att fyllt 30 år då jag var inlagt då på min "ikke favvo" avdelning. Snacka om att födelsedagskänslan vart bortsnuvad.
snacka om att vissa tillfällen i livet känns det som om någon drar undan mattan under fötterna och man faller pladask utan att hinna ta händerna till hjälp för att dämpa fallet. Det är en del av livet. Jag ska genomhärda denna dagen. Siktar på att bara vila och köra lite strech och BodyBalance ikväll på Sportlife Partille. Det passet är väldigt passande för min kropp och dessa dagarn när man har ont så vägrar jag att bara ligga hemma och inte göra någon sorts aktivitet.
nu blir det att sikta framåt mot den 22:e Juni för då ska vänster äggstock opereras bort.
jag är tacksam självklart för att jag får hjälp och att denna operationen sker nu. Har kämpat på innan för att inte behöva göra dessa sorter av operationer då jag tar bort mina organ helt.
Mitt mål är att 2012 ska jag vara frisk och inte vara dålig eller sjukskriven. Jag ska ha lärt mig hantera smärtan och funnit ett sätt att tackla den och lära mig att tänka, fatta beslut för mig
så idag är det "bara" 36 dagar kvar....*suck*
behöver pepp och kraft...ska nu lägga mig på spikmattan och försöka meditera lite. Allt för att slippa äta dom där värsta starka morfinbaserade smärtstillande tabletterna. I HATE THEM
Lyssnar mycket på Missy Higgins och här är en av hennes låtar: the special two
I've hardly been outside my room in days,
'cause I don't feel that I deserve the sunshine's rays.
The darkness helped until the whiskey wore away,
And it was then I realized the conscience never fades.
When you're young you have this image of your life:
That you'll be scrupulous and one day even make a wife.
And you make boundaries you'd never dream to cross,
And if you happen to you wake completely lost
Massa kramar från er till mig....vart ni nu är och befinner er i livet
är det någon som vet hur man gör för att orka härda ut denna ständiga närvarande smärta ännu en längre tid än jag redan orkat?
aj, vad ont den gjorde. Den käftsmällen som jag kände av när jag fick besked idag från sjukhuset om operationsdatum. Jag var inställd på operation snart. I maj skulle det ske. Jag har härdat ut dessa veckor som gått framåt så sakta men säkert. Det har varit en daglig och kamp för varje timme och minut. Så var planen, så var inställningen. Sen när hon nämner datumet för operation så ramlar jag isär inombords. 22 Juni blir operationen. Det blir tyst.
Jag känner hur min insida är tom. Jag tackar henne för beskedet och lägger på luren.
Jag sitter i tystnad för mig själv och bara stirrar rakt fram.
vad finns det att göra nu? Inte så mycket. Men jag har en plan som jag just nu försöker samla kraft och ork för att genomföra imorgon. Ett samtal kan vara nog så jobbigt när det är som jag just nu känner. En evighet i smärtans landskap. Jag ska bli bättre och det ska jag lyckas bli fort för jag måste få tillbaka mitt liv där jag är mig själv och inte begränsas av denna smärtan.
Det är vid dessa tillfällen jag har lust att operera bort allt som finns i min buk som gör mig dels till en "duglig" kvinna. För jag värdesätter de tillfällen då jag är smärtfri och frisk så oerhört mycket. Jag minns inte när det var så sist. Så längesedan, så längesedan
Sen inser jag igen och igen att det är inte lösningen på denna sjukdomen. Det "kan" göra mig bättre, det vill säga ge mig mer dagar med mindre smärta eller till och med utan någon smärta. Det är svårt att beskriva dessa känslor i ord. Det är jättesvårt.
Under dessa sex år med sjukdomen så har jag kommit långt med insikt. Man trodde för några år sedan att livet skulle se fullkomligt annorlunda ut nu när man fyllt 30 år. Jag känner helt annorlunda nu efter alla dessa 13 operationer och inläggningar på sjukhuset. Jag har kommit till insikt att jag inte kommer att bli mamma en dag. Jag kommer leva ett liv utan det. Det är ett beslut som sakta ligger där inne och gror och som jag försöker acceptera. Jag njuter så av min systers barn och mina goa vänners också. Jag tar dom till mig extra mycket. Dom betyder så mycket och vi får en speciell kontakt. Precis som om dom känner vad jag bär inombords. Jag fullkomligt störtnjuter av de tillfällen då vi ses. Det ger mig så mycket kärlek och lycka. Jag tror att mina vänner känner det också. Jag är så nöjd med att få finnas där för deras goa barn.
Att får barn är inte det viktigaste för mig i livet. Min hälsa är det. Den har blivit nummer ett och som jag prioriterar. Det känns så rätt för min egen del. Jag måste tänka på min egna kropp och hur jag mår och känner mig.
jag känner mig ganska så utmattad idag av smärtan. Dagens mål är att hålla ut och infinna mig i att acceptera dagens känslor och känslotillstånd. Imorgon är det dags för smärtcentrum igen och få Smärthanteringskursen igen, jag har en hel del att dela med mig om och fråga dom !!
Jag ser fram emot 30 års festen. Då jag blev lite bestulen av känslan av att fyllt 30 år då jag var inlagt då på min "ikke favvo" avdelning. Snacka om att födelsedagskänslan vart bortsnuvad.
snacka om att vissa tillfällen i livet känns det som om någon drar undan mattan under fötterna och man faller pladask utan att hinna ta händerna till hjälp för att dämpa fallet. Det är en del av livet. Jag ska genomhärda denna dagen. Siktar på att bara vila och köra lite strech och BodyBalance ikväll på Sportlife Partille. Det passet är väldigt passande för min kropp och dessa dagarn när man har ont så vägrar jag att bara ligga hemma och inte göra någon sorts aktivitet.
nu blir det att sikta framåt mot den 22:e Juni för då ska vänster äggstock opereras bort.
jag är tacksam självklart för att jag får hjälp och att denna operationen sker nu. Har kämpat på innan för att inte behöva göra dessa sorter av operationer då jag tar bort mina organ helt.
Mitt mål är att 2012 ska jag vara frisk och inte vara dålig eller sjukskriven. Jag ska ha lärt mig hantera smärtan och funnit ett sätt att tackla den och lära mig att tänka, fatta beslut för mig
så idag är det "bara" 36 dagar kvar....*suck*
behöver pepp och kraft...ska nu lägga mig på spikmattan och försöka meditera lite. Allt för att slippa äta dom där värsta starka morfinbaserade smärtstillande tabletterna. I HATE THEM
Lyssnar mycket på Missy Higgins och här är en av hennes låtar: the special two
I've hardly been outside my room in days,
'cause I don't feel that I deserve the sunshine's rays.
The darkness helped until the whiskey wore away,
And it was then I realized the conscience never fades.
When you're young you have this image of your life:
That you'll be scrupulous and one day even make a wife.
And you make boundaries you'd never dream to cross,
And if you happen to you wake completely lost
Massa kramar från er till mig....vart ni nu är och befinner er i livet
fredag 6 maj 2011
skör
jag är trasig
jag är skör
vad hände?
varför e det såhär?
jag har så många saker att vara lycklig över
varför ska jag må såhär nu?
min födelsedag var en dröm verkligen
visst firades den på min sjukhussal på Sahlgrenska men
den betydde så oerhört mycket ändå. Vilka underbara människor
som kom dit för att visa att dom ville fira mig trots att jag befann mig inlagd
tack ska ni ha, ni betyder mycket ska ni veta. Det är sanna vänner som gör så.
mina vänner betyder allt för mig
speciellt i dessa tider då allt är väldigt tungt
jag har så ont hela tiden och är så skör
som hinnan innanför äggskalet ni vet
det krävs inte mycket för att jag faller ner
och tårarna kommer för jag vill inte ha det såhär längre
jag vill bli botad och frisk, för all framtid.
jag saknar mitt jobb oerhört. Jag vill så gärna komma tillbaka dit
men klok har jag blivit efter alla dessa år med endometriosen
jag kan inte pressa mig själv och hoppas varje dag att det imorgon
ska bli en dag fri från smärta. Min verklighet är inte där just nu.
nu biter jag ihop och tar en timma i taget, det är lösningen just nu
kram
jag är skör
vad hände?
varför e det såhär?
jag har så många saker att vara lycklig över
varför ska jag må såhär nu?
min födelsedag var en dröm verkligen
visst firades den på min sjukhussal på Sahlgrenska men
den betydde så oerhört mycket ändå. Vilka underbara människor
som kom dit för att visa att dom ville fira mig trots att jag befann mig inlagd
tack ska ni ha, ni betyder mycket ska ni veta. Det är sanna vänner som gör så.
mina vänner betyder allt för mig
speciellt i dessa tider då allt är väldigt tungt
jag har så ont hela tiden och är så skör
som hinnan innanför äggskalet ni vet
det krävs inte mycket för att jag faller ner
och tårarna kommer för jag vill inte ha det såhär längre
jag vill bli botad och frisk, för all framtid.
jag saknar mitt jobb oerhört. Jag vill så gärna komma tillbaka dit
men klok har jag blivit efter alla dessa år med endometriosen
jag kan inte pressa mig själv och hoppas varje dag att det imorgon
ska bli en dag fri från smärta. Min verklighet är inte där just nu.
nu biter jag ihop och tar en timma i taget, det är lösningen just nu
kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)