36 dagar kvar till operation...hur orka??

jag samlar just nu mod, jag har en del att stå ut med en tid framöver
är det någon som vet hur man gör för att orka härda ut denna ständiga närvarande smärta ännu en längre tid än jag redan orkat?

aj, vad ont den gjorde. Den käftsmällen som jag kände av när jag fick besked idag från sjukhuset om operationsdatum. Jag var inställd på operation snart. I maj skulle det ske. Jag har härdat ut dessa veckor som gått framåt så sakta men säkert. Det har varit en daglig och kamp för varje timme och minut. Så var planen, så var inställningen. Sen när hon nämner datumet för operation så ramlar jag isär inombords. 22 Juni blir operationen. Det blir tyst.
Jag känner hur min insida är tom. Jag tackar henne för beskedet och lägger på luren.
Jag sitter i tystnad för mig själv och bara stirrar rakt fram.

vad finns det att göra nu? Inte så mycket. Men jag har en plan som jag just nu försöker samla kraft och ork för att genomföra imorgon. Ett samtal kan vara nog så jobbigt när det är som jag just nu känner. En evighet i smärtans landskap. Jag ska bli bättre och det ska jag lyckas bli fort för jag måste få tillbaka mitt liv där jag är mig själv och inte begränsas av denna smärtan.
Det är vid dessa tillfällen jag har lust att operera bort allt som finns i min buk som gör mig dels till en "duglig" kvinna. För jag värdesätter de tillfällen då jag är smärtfri och frisk så oerhört mycket. Jag minns inte när det var så sist. Så längesedan, så längesedan
Sen inser jag igen och igen att det är inte lösningen på denna sjukdomen. Det "kan" göra mig bättre, det vill säga ge mig mer dagar med mindre smärta eller till och med utan någon smärta. Det är svårt att beskriva dessa känslor i ord. Det är jättesvårt.

Under dessa sex år med sjukdomen så har jag kommit långt med insikt. Man trodde för några år sedan att livet skulle se fullkomligt annorlunda ut nu när man fyllt 30 år. Jag känner helt annorlunda nu efter alla dessa 13 operationer och inläggningar på sjukhuset. Jag har kommit till insikt att jag inte kommer att bli mamma en dag. Jag kommer leva ett liv utan det. Det är ett beslut som sakta ligger där inne och gror och som jag försöker acceptera. Jag njuter så av min systers barn och mina goa vänners också. Jag tar dom till mig extra mycket. Dom betyder så mycket och vi får en speciell kontakt. Precis som om dom känner vad jag bär inombords. Jag fullkomligt störtnjuter av de tillfällen då vi ses. Det ger mig så mycket kärlek och lycka. Jag tror att mina vänner känner det också. Jag är så nöjd med att få finnas där för deras goa barn.
Att får barn är inte det viktigaste för mig i livet. Min hälsa är det. Den har blivit nummer ett och som jag prioriterar. Det känns så rätt för min egen del. Jag måste tänka på min egna kropp och hur jag mår och känner mig.

jag känner mig ganska så utmattad idag av smärtan. Dagens mål är att hålla ut och infinna mig i att acceptera dagens känslor och känslotillstånd. Imorgon är det dags för smärtcentrum igen och få Smärthanteringskursen igen, jag har en hel del att dela med mig om och fråga dom !!

Jag ser fram emot 30 års festen. Då jag blev lite bestulen av känslan av att fyllt 30 år då jag var inlagt då på min "ikke favvo" avdelning. Snacka om att födelsedagskänslan vart bortsnuvad.

snacka om att vissa tillfällen i livet känns det som om någon drar undan mattan under fötterna och man faller pladask utan att hinna ta händerna till hjälp för att dämpa fallet. Det är en del av livet. Jag ska genomhärda denna dagen. Siktar på att bara vila och köra lite strech och BodyBalance ikväll på Sportlife Partille. Det passet är väldigt passande för min kropp och dessa dagarn när man har ont så vägrar jag att bara ligga hemma och inte göra någon sorts aktivitet.

nu blir det att sikta framåt mot den 22:e Juni för då ska vänster äggstock opereras bort.
jag är tacksam självklart för att jag får hjälp och att denna operationen sker nu. Har kämpat på innan för att inte behöva göra dessa sorter av operationer då jag tar bort mina organ helt.
Mitt mål är att 2012 ska jag vara frisk och inte vara dålig eller sjukskriven. Jag ska ha lärt mig hantera smärtan och funnit ett sätt att tackla den och lära mig att tänka, fatta beslut för mig

så idag är det "bara" 36 dagar kvar....*suck*

behöver pepp och kraft...ska nu lägga mig på spikmattan och försöka meditera lite. Allt för att slippa äta dom där värsta starka morfinbaserade smärtstillande tabletterna. I HATE THEM

Lyssnar mycket på Missy Higgins och här är en av hennes låtar: the special two

I've hardly been outside my room in days,
'cause I don't feel that I deserve the sunshine's rays.
The darkness helped until the whiskey wore away,
And it was then I realized the conscience never fades.
When you're young you have this image of your life:
That you'll be scrupulous and one day even make a wife.
And you make boundaries you'd never dream to cross,
And if you happen to you wake completely lost

Massa kramar från er till mig....vart ni nu är och befinner er i livet