ork kraft och styrka
det är dags att plocka fram förrådet nu. det är just nu en daglig kamp mellan mig och magen.
ena delen av mig är en jävla ursäkta ordet men "F*tt Kärring" som har lust att lägga sig ner och skrika och gråta på en gång. Den e så stygger bara. Smärtlindring in , hjälper något men det är knappt. Helt sjukt verkligen. Är arg på att det inte blir bättre. Det är inget som löser problemet jag vet men förbannat svårt att inte bli arger på alltsammans. Så ringer man åter igen sjukhuset och får en trevlig sköterska som säger mig att jag ska åka in för min egen skull. Ska inte ta denna kampen hemma. Försöker förklara för henne att det är så mycket ångest i det beslutet. Den där kampen igen som det alltid blir. Att kriga för sin rätt att få rätt smärtlindring. Det ska verkligen inte behöva vara så. Sjukt verkligen. Om dom bara kunde öppna upp en endometriosklinik som är endast för oss med sjukdomen, där man kan få bli behandlad som man borde ha rätt till. Det är långt ifrån vad mina erfarenheter är från sjukvården. Ångestfull och utmattad är man när man tar sig därifrån. Man har brytit ner sig i psyket något hemskt tack vare alla krig för sin rätt. Det finns så många sköterskor och läkare som inte tar denna sjukdomen och dess smärta som ingår innebär för en människa. Jag vill inte avsky någon men det är svårt att låta bli när man inte blir tagen på allvar av läkare eller sjukhuspersonal. Om ni bara visste. Då hade det varit ni som hade ångest och ågren för hur ni bemött alla oss patienter där ute som blir misstrodda och inte tagna på allvar.
andra delen av mig är väldig , vågar nästan säga världens envisaste människa. Jag VILL så gärna klara allt själv och lära mig hantera all denna smärta hemma. Men Madde, kanske har jag tagit mig vatten över huvudet när det kommer till att greja denna smärtan själv hemma. Jag vill så gärna jobba och stå i för att inte missa eller hamna efter i någonting. Trivs så bra med vad jag gör. Vill så gärna träna och hålla igång min kropp för mår så bra då. Att kunna njuta av dagarna lite mer än vad man nu kanske gör. När jag är ledig på helgerna slappnar jag av och då kommer all trötthet och spänningar som man haft under veckan och jag blir som en vissen dillkvist.
Mitt liv är en fin gåva. Jag har så mycket som jag vill göra och uppleva. Just nu känner jag att den vidriga sjukdomen börjar begränsa mig mer än vad jag vill tillåta. Jag håller på att gå in i den där tunneln igen då allt en sekund bara blir svart. Ska göra allt och mycket till för att inte hamna där men ibland känns den stunden nära.
till er alla där ute. Stor kram och en dos av ork kraft och styrka
Puss
1 kommentar:
Vad jag känner igen mig... Jag har endometrios och har opererats två gånger. Idag var jag hos min gynekolog och fick en riktig smäll i ansiktet: "jag vet inte vad jag göra längre, vi har försökt allt, snart får du opereras igen"..
Efter ett otal olika mediciner och operationer är jag inte smärtfri fem öre.
Att de tog dem tre år att lyssna på mig som var övertygad om att jag hade just endometrios var väl heller ingen hit. Håller med, det borde finnas en särskild klinik, det verkar inte som om någon tar det på allvar...
Skicka en kommentar