hat del II

Smärtan pumpar och bankar i magen och neråt rumpan till. Jag börjar gunga min kropp i sängen fram och tillbaka, försöker andas lugnt och fint. Vänder och vrider mig i sängen. Steg för steg upp på smärtskalan känns av och jag blir svettig och tårarna rinner ner över mitt ansikte. Paniken infinner sig. Nu klarar jag inte mer. Med stor ångest trycker jag på larmknappen. Då var det dags igen. Kriget om att få hjälp med smärtlindring. Det är jag mot världen känns det som i det ögonblicket. Jag vet att jag har många med mig men alltid känner man sig extra ensam i det läget. Så kommer min inre själs budskap om att man inte ska behöva ha det såhär. Jag har rätt till hjälp. Jag klarar inte denna smärta hemma, det är därför jag är här på sjukhuset. Jag håller andan och försöker fokusera bort all smärta jag känner. Nu måste jag få en paus, en timma åtminstone för återhämtning. En desperat känsla efter vila och ro infinner sig. Jag hör steg. Det är sköterskan som kommer. När dörren öppnas drar jag ett extra djupt andetag och blundar. I samma sekund som jag öppnar ögonen skiner jag upp med ett stort ”Madde leende” som bara jag kan göra. Dom har nämligen bytt personal inför natten och till min förtjusning är det syster Anna som ska ta hand om mig denna natt. Tårarna rinner längst kinderna och jag får en omfamning av sköterskan. Jag glömmer all smärta och besvikelse som varit hela dagen för ett ögonblick. Syster Anna har haft mig nästan alla dessa gånger jag legat inlagd här på avdelning 67 i dessa 6 åren. Hon har respekt för oss med endometrios. Hon tar mig på allvar och lyssnar, tröstar och hjälper mig på många olika sätt. Dessutom vet hon min historia och vi hjälps åt tillsammans. Hon sätter sig ner för att prata med mig och frågar mig hur jag mår i allt detta. Då kommer allt. Alla känslor och minnen väller fram över mig. Jag bryter ihop fullkomligt och berättar för henne om hur vissa i personalen behandlat och behandlar mig. Att vissa i personalen fullkomligt ignorerar och inte vill förstå hur oändligt tröttsamt det är att ha stark smärta hela tiden de flesta dagarna om året. Jag berättar om hur jag blir ifrågasatt vad jag har att göra där på sjukhuset då min sjukdom inte är en allvarlig nog med döden som utgång. Att vissa sköterskor är tykna och otrevliga, antagligen för att man inte vet hur man ska hantera oss smärtpatienter som ”bara” har endometrios.

Jag är ingen drogmissbrukare bara för att inte vanlig smärtlindring hjälper ibland. Det är så viktigt att få rätt smärtlindring vid rätt tillfälle och innan smärtan går alldeles för högt upp på smärtskalan. Ibland så är endometriosen inne i en tyngre smärtperiod där det är oerhört svårt att slappna av och smärtlindra. Det är när vi befinner oss där som man måste få stöd och förståelse från vården. Då ska vi bli tagna på allvar och inte bli ifrågasatta. Som tur är finns det fler som är som syster Anna. Ni och Anna är mina hjältar i livet. För ni och hon ser människor när ni arbetar och inte bara objekt. Jag är övertygad om att ni är av stor betydelse för många kvinnor där ute i världen. Man har som kronisk smärtpatient många gånger lust att ge upp kampen, men ni får oss att kämpa och försöka ta tillbaka livet. För att få det så normalt som man kan få det med denna sjukdomen. Endometrios syns inte utanpå oss drabbade, men den känns fruktansvärt smärtsamt inom oss.