hat

När jag opererades i mars i år så skrev jag ner vad som hände de dagar jag låg inlagd. Jag hittade den lappen och tänkte dela med mig av en upplevelse som fick mig att känna mig väldigt ensam och missförstådd av sjukvården. Det är nog många av oss som kanske känner igen sig i detta och kanske kan finna lite tröst om att ni inte är ensamma. Det finns många sjuksköterskor som inte vet hur man ska bemöta patienter, i mitt fall mig med den kroniska sjukdomen endometrios som innebär intensiva smärtor varje dag nästan alla dagar om året.

mars 2010

Stirrar in i väggen.
Försöker slappna av men det går bara inte. Jag ska genomföra vattenlavemang i ändtarmen
inför min operation som ska ske imorgon. Det kanske inte låter som något att gråta över
men det innebär en oerhörd smärta om man har endometrios på ändtarmen.

- då kör vi , säger sköterskan.

Hon för upp ett litet rör och jag känner ett obehag komma. Onaturligt för det första att få
in något istället för att kroppen skickar ut något från den delen av kroppen.
Det värker till o jag biter mig i handen.
Så ligger jag där i de knappt 10 minuterna det tar innan allt vatten är inne i min ändtarm.
Känner att det spänner samtidigt som värken bultar.
Jag börjar må illa och känner min puls pumpa hårt o fort.
Sköterskan lägger ingen energi på att fråga hur det går för mig
smärtmässigt utan hon kör på som ingenting.
Hon är besvärad av att hjälpa mig och drar ut slangen o jag rycker till av smärtan.

- Så så, nu ligger du still här tills jag kommer tillbaka om en stund,säger hon.

Så fort hon stängt dörren brister jag ut i gråt.
Känner panik på grund av smärtan.
Det värker bakom rumpan neråt. Jag känner igen smärtan.
Jag känner den smärtan väl vid det här laget.
Jag och smärtan står varandra väldigt nära kan man säga.
Fast det är inte med förtjusning. Det är hat från min sida.
Man ska inte använda ordet hat men det är verkligen rätt ord om vad jag känner för smärta.

Jag ligger helt stilla o tårarna slutar inte rinna, det var detta jag var så rädd för innan.
Med tanke på den sista tidens smärtor baktill så hade jag en aning om
vad som väntade men aldrig är man tillräckligt förberedd.
Jag ligger på den kalla britsen och krigar mot smärtan i tjugo minuter,
sen ringer jag på larmklockan och sköterskan kommer.
Hon drar en djup suck och meddelar först då
att jag kunde brutit tidigare om jag ville eller kände att jag inte klarade mer.
Varför sade hon inte det innan för? Hon suckar igen och lämnar rummet.
Trött och riktigt ledsen av det tykna stilen sköterskan har mot mig går jag in i duschen
och tvättar tar bort alla dofter som luktar mig själv och hemma.
Jag vill bara hem.
Vill inte vara på sjukhuset och bli av med massa energi och styrka
för att man inte kan hantera oss smärtpatienter.
Skrubbar med operationstvålen och försöker samla mig.
Det är svårt att motivera sig i detta läget.
Jag klär på mig och lägger mig i min säng igen.
Ensam och liten känner jag mig. Väldigt ensam.