bokstavligt talat ett steg i taget

8 minuter kvar tills det är onsdag
jag har lite svårt att bestämma mig angående min tidsuppfattning
det känns som tiden står stilla  typ hela tiden, samtidigt som när jag inser
att det redan är onsdag imorgon så har verkligen timmar och dagar gått förbi mig

allt känns fortfarande overkligt, tyvärr känner jag inte av någon förbättring i mitt ben alls idag
natten til idag tisdag var hemsk smärtmässigt och jag och mina sjuksköterskor kämpade på tillsmmans
dom var så fina och omtänksamma och tog sig tid att trösta och prata med mig, vilket jag behövde
jag ville ju så gärna klara av att stå och borsta tänderna, men det gick ju bara med ena benet
det andra kunde knappt nudda golvet för att trigga upp den brännande smärtan
så när det drog iväg efter en minut så fick jag snabbt backa kroppen och sätta mig i panik
på höger rumhalva och larmade såklart, sen bröt jag ihop helt, massor av känslor att hantera
det är ju det att jag insåg åter igen att jag inte klarar mig hemma ännu, även om jag vill det så gärna
satt där en stund med sköterskan och bara sörjde hela situationen och hon förstod mig, jag behövde inte säga något, hon bara kom och satte sig och stöttade upp mig och kramade om mig, där satt vi några minuter i tystnad innan vi fick förflytta min kropp till min säng igen, jag var så ledsen, otröstlig

det har varit en lång period av prövningar och smärta, först 12 dagar på kvinnokliniken där jag först åkte in på grund av smärtorna och behövde hjälp att hantera och döva dom, så att jag kunde finna stunder för återhämtning, det var under dessa dagar som vi senare tog beslutet om att genomföra en EDA på mig för att få hjälp med smärtorna som var fruktansvärda, jag har gjort EDA massor av gånger innan och jag vill verkligen säga att det är en väldigt bra sak att ta till när smärtona är så svåra att det krävs stora doser av morfin, då är det en bra idé med att ta hjälp av en EDA. Tyvärr stack man fel denna gång men det är klart att sådan sker och alltid kommer att ske, det finns risker med allt. Jag ångrar inte att jag gjorde försöket med EDA, den hade kunnat hjälpa mig massor om det gått till så som det ska göra, dom är så skickliga på narkosen att pricka rätt och göra det bra. Eftersom det misslyckades med att lägga min EDA så skickades jag senare till slut tillbaka till avdelningen igen. Fredagen den 25 opererades jag och den operationen kan jag säga nu gick så himla bra, jag har nu inga som helst endometriossmärtor, vilket känns overkligt men så fantastiskt och underbart på samma gång.

nu dags för vila igen och återhämtning, tar verkligen en timme/kvart i taget nu för smärtan förändras så snabbt, den byter de olika zonerna som är värst triggande och så känner jag av det så jag får bygga mig en ny borg och upphållningställning som ger benet vila utan beröring på den bakre sidan, smärtan  som jag nu upplever är annorlunda en den som är med endometriosen. Denna är verkligen brännande smärta, som om någon stod med en grill med full eld på riktad mot underbenet och under foten kan jag dessutom känna av det som om någon stoppar 1000 vassa nålar in i hela foten samtidigt som den brännande smärtan finns där, helt otroligt att kroppen gör såhär. Men jag ska vinna mor kroppen.

Till er som har det tufft nu - även om det kostar i smärta så våga trotsa den för att ibland kunna bli bra
snälla misstolka mig inte nu...

natti PUSS & KRAM