tankarna som håller sig påminda hela tiden just nu är:

ska jag åka in till sjukhuset ?

• nej , det ska jag inte. Det passar sig inte alls just nu i mitt liv att åka in och bli inlagd. Jag ska försöka att klara mig ännu längre hemma. Men kroppen säger ifrån. Man blir så trötter på alltsammans. Fick hem papper igår på en läkartid som jag ska på. I början av mars först. Det är liksom helst igår man skulle varit där. Jag har ju verkligen jagat en tid länge och kände mig så besviken på att det man behöver inte finns för en när man verkligen är i den nöden. Det finns så många tankar omkring allt detta som jag brottas med varje dag. Smärtan finns där hela tiden och den är så stygg mot mig. Jag försöker verkligen att tänka bort den , vilket är nog världens största utmaning. Det går bara inte, till slut hamnar jag i mitt "koma" mode då jag inte ser eller hör någonting omkring mig.

• nej, jag är så rädder för att behöva göra en ny operation och starta den där långa resan som det kan bli innan man blir bra och på benen igen. Innan man kommer hem till slut och kan vila sig hemma för att komma tillbaka till livet så sakteligen. Det händer så mycket när jag blir opererad. Försöker samla mig, vilket jag gjort sedan oktober förra året när detta började balla ur. Jag har ju alltid åkt in med en gång innan men försöker ju som sagt att bemästra detta hemma. Rädslan över att man ska få massa mer problem efter operationerna. Ja, Ja det får lösa sig !

annars är min vän åter i livet, hon har varit saknad och sörjd men finns nu åter med i mitt liv igen. Det tackar jag alla änglar för.