önskar detta inlägg kunde få innehålla lite glädje
men jag tänker vara ärlig i allt det som hände igår

jag låg på soffan och hade ont, kraftigt ont
dum som jag var så hade jag inte min tablettnecissär brevid mig
så jag for upp och stapplade mot hallen och kände snabbt av smärtan som tilltog
sen var det som om en kniv kördes in rakt in i min vänstra sida av mage
när jag sedan öppnar ögonen så står min lilla vovva och slickar på mig i ansiktet
jag inser då att jag svimmat och blir väldigt rädd, jag klappar om Honey och sätter mig upp
mobilen ligger i storarummet och jag tar med mina tabletter och tar mig till soffan
helt chockad av vad som hänt mig, ringer min bästa vän Jessie
bryter ihop innan hon svarar och då jag säger hej hör hon på mig att nåt hänt mig
jag förklarar vad som hänt och beskriver hur rädd jag är, jag sitter bara och gråter
har svårt att få fram orden och hon säger att jag ska ligga på soffan och vänta så kommer
hon till mig med en gång, jag tar smärtstillande och ligger raklång på soffan

den känslan som ramlar över mig i soffan är svår att beskriva
jag var nog i någon slags chock över vad som hänt mig
gråter och gråter är livrädd för vad som hänt och skärrad in i benmärgen
jag har inte svimmat av smärta tidigare så det var inte alls något jag kunde tro skulle hända mig, ligger och stirrar i taket, min C är borta med jobbet och jag vill inte skrämma upp honom än utan avvaktar lite, smärtan är fortfarande helt åt skogen och jag inser att om jag inte kan
få ner den så återstår bara en sak och det är att åka in till gynakuten
något som jag drar mig för att göra på grund av många orsaker
jag har genom dessa år med diagnosen blivit kränkt och dåligt behandlad och vet jag inte att min läkare som är i princip den enda jag känner tillit till är på plats så åker jag inte in dit
oavsett vad man lovat mig om att saker som hänt tididare inte ska hända igen bla bla bla
men själkart vet jag att om jag inte får ordning på smärtan och lyckas kapa toppen så finns det inget alternativ än att åka in, jag tänker igenom vad som behövs packa ner
skapar mina planer i mitt huvud om hur allt ska lösa sig bara jag överlever
för jag var på riktigt rädd för mitt liv på något konstigt sätt
vissa som läser detta kanske tycker det låter fjompigt men det är nog för att ni inte varit med om en sådan här händelse. Så lägg av.

jag håller mig stilla och gråter och gråter, talar med en medsyster och informerar om vad som hänt sen orkar jag inte prata mer, jag lägger bort telefonen och försöker bara att andas rätt och få in så mycket syre i min kropp som det går, väntar och väntar på att smärtan ska klinga av
det gör den inte och efter att ha väntat 40 minuter tar jag ännu en omgång smärtstillande
och att behöva göra det gör mig också så ledsen, för jag har klarat mig så bra en lång tid nu
så hamnar man i denna sitsen igen, fy skjutton vad arg och besviken jag blir på min kropp

när man är i det skedet då tårarna aldrig slutar att rinna
man ligger och känner sig som om man ska dö av smärtan
man känner sig som om man är ensamast i hela världen
ilskan över denna förbannade sjukdom pyr över och jag blir tom inombords av alltsammans
inser ju att det är 2 månader kvar till operation, jag har fått datum till den 24 oktober
hur ska jag klara detta på egen hand tills dess?

jag hade en enorm tur, jag slog inte i mitt huvud eller något annat
vilket är ett under för jag trodde man skadade sig lätt när man svimmar
så det är enormt tacksam för att det gick bra trots alla vassa kanter som jag var omgiven av

sen kom hon, min Jessie och bästa vän och änglavinge, hon kom och kramade om mig
som bara hon kan göra och tröstade mig, lugnade mig med att hon inte skulle lämna mig själv
och att hon ville följa med mig in till akuten om det inte gav med sig
när hon sagt dom orden så fick jag ett inre lugn, jag hade henne vid min sida om det skulle
hända något mer. Det kändes så skönt. Hon är som en syster för mig och hon ställer alltid upp. Hon kräver aldrig något tillbaka, men jag och hon är lika för vi vill båda hjälpa varann
och det vi gått igenom tillsammans har gjort oss till systrar på alla plan som finns

sen låg vi i min säng hela kvällen och vi pratade om massa saker
jag började känna av att smärtan klingade av vilket kändes så skönt och det gjorde mig lättad
sen kom all trötthet och den slitna känslan som min kropp kände över mig och jag började
nicka till och somna i omgångar, så Jessie påminde mig om att jag nog skulle gå och lägga mig. Så hon klappade om mig och begav sig hem. Vilken insats hon / du gjorde om du läser detta. Det var verkligen mer än jag någonsin kunde drömma om. Du bara fanns där och tröstade mig och lugnade mig. Under våra fina år tillsammans så har vi ju lärt känna varandra in och ut och jag tror att du också vart rädd för vad som hände mig igår. Oroa dig inte nu.
Jag hör av mig om det händer igen. Det jag ville ha fram här är TACK för att du är min bästa vän och syster när min sjukdom tar över mitt liv och min vardag, då stöttar du och pushar mig.

nu idag sitter jag med lite mer insikt och kunskap om min själv. Min kropp sade ifrån igår
det går inte att förneka och det kommer jag inte heller blunda för. Jag vet alla medsystrar och andra som jag kommer i kontakt med att jag alltid vill hjälpa er i alla lägen och ber er åka in direkt om smärtan tilltar och inte de mediciner man tar mot smärta hjälper, det menar jag fortfarande. Det är viktigt, jag har haft mina smärtor i många år nu och vet vart gränsen går vid detta laget då jag behöver åka in och jag har bra smärtlidring så om den inte hjälper så är det enbart gynakuten som gäller, puss

idag har jag vilat
imorgon ska jag vila
jag ska lyssna på kroppen
det gör mig så ledsen när jag inte får vara den jag egentligen är - damp Madde X 2000

nu e det aj aj så måste sträcka på mig och lägga mig lite på spikmattan och sedan köra någon av de appar som jag får mycket hjälp av i min avslappning och sömn, det är följande och alla är gratis, sen finns det några från samma man men dom kostar pengar, men gratisversionerna är grymt bra och effektiva, så testa och våga ge de en chans, sömn är en viktig medicin!!

nu sova sova sova
ladda om för en ny dag imorgon och då hoppas jag på nya krafter så att jag får njuta
ska sova så länge jag vill om det så blir till klockan 15 :)

Jag kommer aldrig ge upp angående min sjukdom, aldrig
det är en sak som jag tänkte på efter att jag svimmade
aldrig aldrig aldrig ger jag med mig, jag ska vinna denna matchen
och komma tillbaka till 100 % och i god form, gud vad gött det ska bli
att inte skymma sin kropp i olika tillfällen utan träna så att man känner sig tillfreds
med att visa sig bara som på en badstrand tillexempel, allt har sin tid

jag förstår också att detta inte kan ske innan operationen
det får jag lösa under vintern när jag landat och läkt helt från operationen
och bara tanken på att den kan hjälpa oss med endometrios gör mig så sporrad
hur man nu kan bli det över en jobbig operation, men tydligen går det som sagt

här är två bilder som jag tagit på min vän Joanna när hon gifte sig i somras

hon är så vacker alltså :)

sedan en bild på en ängel som jag köpt till två av mina vänner
de är skyddsänglar som ska skydda dom :)

puss&kram