Krigets timmar & kamp

Ligger nerbäddad i sängen

Lyssnar på min lilla Honeys snarkningar och andetag

Tiden står stilla och har gjort det ett tag nu

Dagliga krig mot smärtorna, det tar energi

Vare sig jag vill det eller ej

Kan inte fly det

Det är så just nu

Blir besviken och framförallt frustrerad

Av att vakna med smärtorna 

tillbringa dagen i dess sällskap

gå och lägga sig tillsammans med dom

det blir ibland bara för mycket

stark intensiv ihållande smärta i min högra del av magen

dels upplever jag smärta på min högra äggstock

men också en bit in på högersidan, mot mitten om ni förstår

denna smärta är ny för mig, aldrig haft ont där innan

jag upplever att det är urinblåsan, hoppas jag har fel

Sen...

stark värk i mina armar & ben

framförallt underarmarna och nedre delen av benen mina

ibland

ber jag nån att ta sina händer och greppa runt en av underarmarna

för att sedan trycka allt vad man har, 

så smärtan som trycket ger domnar bort armen/benet

då känns det skönt för en kort stund, den stunden innan värken återkommer

svårt att förklara

men så kan man inte hålla på, jag vet

men

ibland är man bara desperat

sedan min komplikation vid "felstucken" EDA

bråkar mitt vänstra ben, det är en brännande smärta

den har ännu inte gett vika sedan detta hände mig januari 2013

Den är knivskarp som kan greppa taget om mig

det känns som om någon skär mig längs min baksida på benet med en kniv

denna smärta har aldrig svarat på någon av 

de preparat som jag intar som smärtlindring

dessvärre

men jag har gott hopp om att detta blir bättre, med tiden

bara jag fortsätter röra på mig och sedan återupptar min träning

styrketräning samt gymklasser

det hoppet gäller hela min hälsa och jag längtar

efter att få komma igång med träningen

det ligger ovanpå den smärta & värk oro inom mig

hur ska jag klara allt ekonomiskt just nu?

jag står ensam nu på denna front och ber och hoppas

på att allt löser sig, bara man inte ger upp och ger det man kan

för att finnas där och hjälpa andra medmänniskor, 

ensamheten

en känslig fråga men så påtaglig och verklig

vet inte varför jag känner mig så ensam och liten just nu

men tränger inte bort de tankar & känslor som det medför

för att det är en del av mig och min kamp mot min sjukdom

Jag saknar en del viktiga och oerhört betydelsefulla personer i mitt liv

kärleken och saknaden av dem gör sig påmind ständigt just nu

vissa av dem kan jag aldrig mer omfamna eller anförtro mig till

det tynger mig, men det minnen jag fått genom dom tänker jag ofta på

då får jag en varm berörande känsla från knopp till tå

andra hoppas jag på att få återse i mitt liv igen

ska försöka somna igen, försök 37 idag,

Hoppas att morgondagen har goda och fina ögonblick att bjuda på

Kärlek från mig till dig, vem du än är