en tung period is coming...

Hur ska detta gå till ??
Hur ska jag orka ??
Vad kan man begära av sjukvården ??


Alla dessa frågor som snurrar i mitt huvud just nu. Jag har nu varit på smärtkliniken och besöket tog över en timma. Fick en ny läkare och känner hur mitt inre bubblar över. Satt där och förklarade min situation åter igen. Han bläddrade i min journal ( som jag tycker säger sitt ) och läste sakta igenom allt. Frågade om mitt liv, mina relationer, mitt jobb, mina mål i livet mm. Jag svarade som alltid, sedan säger han åt mig att man inte kan sätta in mer morfinpreparat som smärtstillande, det är för illa, för jag är ju bara 27 år och då ska jag inte ta dessa preparat för det slutar med missbruk. Detta gör mig så förtvivlad. Jag är långt ifrån stark nog att klara av detta. Jag måste få pauser på dagarna från smärtan, annars bryter jag ihop och åker åter igen in till Sahlgrenska. Vill inte hamna där hela tiden, denna in och utcheckning som pågår hela tiden vill jag slippa. Men satt där och svalde hans kommentarer.Sen så ville han höja mina antideppresiva till 5 tabletter istället för 3. Han frågade mig varför jag trappat ner och mitt svar var redan förberett då jag VISSTE att dom skulle ta upp det. Jag har mått bättre i våras och valde då att trappa ner dom, för vill INTE äta sådana preparat. Dessutom ska dom lägga till ännu ett antideppresivt preparat som ska hjälpa till med smärttröskeln. Jag vill ju komma ifrån allt sånt men får åter igen lämna fram en vita fanan och kapitulera. Jag vinner aldrig i denna kamp. Jag känner mig alltid överkörd och att dom inte lyssnar. Jag försökte förklara för honom att det är min livskvalité som är illa ute när jag ständigt får utstå denna smärta och att ingen lyssnar och hör på vad jag känner och upplever genom allt detta. Det känns så tungt just nu. Vi satt och samtalade i över en timma, min smärtsköterska där kom in och var med en stund och hon höll med om min problematik. Hon medgav att jag har en svår skala av sjukdomen som har svårt med smärtlindring som hjälper. Jag påpekade åter igen för 1000 gången att det var inte den lösning som skulle vara för alltid, utan att jag skulle kunna få denna starka smärtlindring tills jag fått operation. Jag väntar just nu på Magnetröntgen och innan dess kommer ingen operation ske. Ska min vardag se ut såhär till dess. Med smärtskalor i höga tal och smärttoppar flera gånger om dagen. Jag försöker vara stark. Försöker att inte ge upp och känna bitterheten. Men jag orkar inte med detta. Det är för tungt för att man ska orka med och kriga om detta år efter år, trots att man har så mycket dokumentation på mig om mina besvär och operationer. Jag har ju gjort nu 9 operationer. På 5 år. Det är jättemycket jag vet det. Jag får mina 6 månader efter operationen och då mår jag kanon, då lever jag livet och njuter tills tyvärr som den gjort det sista återkommer smärtan och börjar om igen. Man preppar mig med hormoner och läkemedel, ber mig vara stark i allt , ber mig härda ut och försöka med ytterligare ett preparat och härda ut. När jag ställer frågan hur gör andra patienter med endometrios, hur härdar dom ut med smärtan??? Då svarar min sköterska att dom patienter som dom har med endometrios har lärt sig att hantera smärtan och leva med den. HUR SKA DET GÅ TILL??? Hur kommer man må då om man ska leva med den såhär?? Jag ska då faan operera bort allt där inne, varenda liten äggbit och livmodersmillimeter. Jag skiter i det där med barn,samtidigt vill jag ju inte förstöra chanserna för att skaffa egna barn. Självklart kom barnfrågan upp också. - Varför skaffar ni inte barn, jag ser att ni har varit igång med fertilitetsfrågor innan. Då var det sååå nära att jag brast ut i gråt och bara gick och slängde igen dörren. Mitt svar var : - för att jag tycker att man ska må bra om man ska bli mamma, och inte ha smärtor som påverkar en. Man ska väl bli en bra mamma till sitt barn och kunna lägga allt på barnet och kunna ge allt av sig själv. Sen la jag snabbt fram i ansiktet på honom att Barn är inte ALLT här i livet, hälsan är allt…sen kommer livet…

Jag känner mig matt just nu, helt likgiltig inombords. Det är mycket jag ska klara av nu och jag känner att det ligger för mycket som ska fixas. Jag behöver få hjälp att klara av denna tiden till operationen. Frågan är vem som kan hjälpa mig??

Over and out...