Brainstorm

Det blåser utanför, det riktigt viner i vinden. Jag ligger i den stela, kalla och obekväma sängen på avdelning 67 på kvinnokliniken Sahlgrenska Sjukhuset. Detta stället är ett av de få platser på jorden som jag verkligen hatar. Jag har varit här så många gånger sedan 2004. Det sitter många jobbiga minnen med känslor i väggarna här som jag skjutit framför mig eller som jag valt att blunda för eller lagt vid sidan av på grund av att jag inte orkat bearbeta det. Dessa bubblar upp så fort jag känner lukten som är på sjukhus. Det är viktigt att inte begrava dom där för alltid utan bra att bearbeta dem som går. Varför jag tar upp detta är för att jag nu ska börja gå hos psykolog och prata i början på mars. Jag har inte varit hos en riktig sådan innan. En tid gick jag hos en smärtpsykolog men det vart inte alls så som jag förväntade eller hoppades på. Det var hon som pratade upp den timman och jag som gjorde mycket korta inlägg ibland. Det var inte riktigt vad jag behövde. Nu känner jag en stor lättnad över att äntligen få komma till en riktig psykolog som kan hjälpa mig bearbeta och reda ut saker i mitt liv nu och tidigare händelser.

Det finns mycket att jobba med.
Min uppväxt med en pappa med alkoholmissbruk samt en medberoende mamma. Det är idag svårt att minnas något gott minne alls när jag var liten eller yngre. Det är för min del bara tuffa och ledsamma minnen jag idag minns. Det gör speciellt ont när min pappa som fortfarande kämpar för nykterhet är nykter och börjar berätta historier om vad vi gjort när jag var liten eller yngre och var på jag sitter som ett frågetecken och inser att jag inte har några minnesbilder från händelsen alls. Jag kan sitta och grubbla och anstränga mig för att försöka minnas fina stunder eller händelser med min pappa från när jag vart liten och inte minnas något alls. Det gör så ont i mig för jag vet att min pappa har gjort så mycket roliga saker och gett mig och min syster så många roliga upplevelser som jag idag inte minns alls. Det smärtar så att se foton från dessa tider då det för mig är det enda bevis på att dessa goda och roliga minnen finns och händelserna har hänt mig. Det är så många som lever i en familj med missbruk på något sätt och det är ofta att man skäms över problemet. Det är folksjukdom som tyvärr inte minskar utan som snarare ökar i samhället. Jag är öppen om det som drabbat min familj och jag skäms inte över min pappa. Det är snarare tvärtom, när han är nykter är han min idol i livet. Han har ett oerhört stort hjärta för människor. Han vill hjälpa alla som han möter i sitt liv. Han ger massor av sig själv och sprudlar av kärlek och medkänsla. Hans personlighet berör människor som träffar honom stort och människor fattar gott tycke om honom. Mycket mer än han själv anar eller inser på djupet. Det värsta med min pappas missbruk är att hans självkänsla försvinner. Min pappa tror att folk inte ser honom för den han är, han tror ibland att folk dömer honom lika hårt som han själv gör mot sig själv. Detta att han inte duger eller är en ärlig och hederlig människa. Så ofta ber han om ursäkt för sig själv redan innan folk fått se honom. Det människor jag presenterat min pappa för som till exempel vänner till mig eller sköterskor på sjukhuset när jag varit inlagd berättar ofta för mig att dom gillar min pappa jättemycket. Varje gång berättar jag detta för min pappa, men han har lite svårt för sådan uppmuntran men jag hoppas att det nånstans går in i hans hjärta för det ska han veta. Fina och kärleksfulla medmänniskor ska uppmuntras så dom vet hur mycket människor uppskattar och värderar dom.

Pappa, Padro, Pappi du är en sådan bra förebild för mig och många andra.

Älskar dig


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:KK Sahlgrenska