sårad, arg och ledsen

det ekar i mitt huvud. jag är liksom helt tom, helt stum med för den delen. vette katten vad det är mää mig. jag borde vara pigg och glader nu när man haft semester en vecka. Det var skönt att få sova ut så länge man vill och känner för. ( Som jag älskar för att jag är en sann sömntuta )

men självklart vart det en hel del knabb och skit under resan. Mamma som inte har någon som helst förståelse till att man vill uppleva norrland utan massa alkohol , drack varje dag sig berusad till öronen. Det förstörde allt för min del. Jag bad henne att sluta. Men hon vart arg och röt åt mig: - jag är inte som din pappa. Jag är inte alkis. Visst , det är sant. Hon är inte min pappa men som det är nu känns hon inte som min mamma heller. Jag vart så ledsen och förtvivlad. Var så nära att jag bokade mig hem på en resa tidigare än planerat. Hon sårade mig så mycket. Åter igen vart det en trist resa med tunga minnen, precis som förr i tiden. Försökte hålla mig kall och kylig, men kunde inte hålla allt sammans inne och då vart det bråk igen. Jag grät och grät. kände mig som den ensammaste flickan i världen, i en värld långt bort. Sen insåg jag att det inte var någon idé att säga något. Hon lyssnade inte ändå. Tyvärr. Inte en dag på hela veckan var hon nykter. När vi bodde med pappa förr så drack hon minst lika mycket som han. Det blir lätt så att den andre blir medberoende. Alla dessa hemska minnen kom tillbaka. Dom otäcka som jag kunnat lämna bakom mig ett tag. Hur kan man behandla sitt barn så ? Inte lyssna på vad man har att säga. Det är ju inte så att hon inte minns vad vi varit med om. Hon förnekar det bara.

bläää , skulle kunna skriva en bok om allt. Om alla taskiga stunder som hon och pappa sårat mig.